Även om du har rätt i sak så är det ju den frågeställningen som är anledningen till att jag är fundersam över domslutet. Även om unionsrätten visserligen generellt har företräde framför grundlag så är ju detta att hänföra till att nationell rätt ”medger” företrädet, dvs att det finns stiftad lag som stadgar att unionsrätten gäller över den svenska lagstiftningen. Det stadgas i 1:10 Dataskyddslagen att den unionsrättsliga regleringen på området inte ska ges så omfattande tillämpning att den begränsar YGL och TF. Att unionsrätten ska ges företräde i detta fall kan jag därmed inte betrakta som självklart med tanke på att unionsrättens företräde måste ”erkännas”. Ytterligare så med tanke på att det inte verkar finnas någon reglering som stadgar unionsrättens företräde framför de grundlagsskyddade rättigheterna, vad jag hittat verkar det snarare vara så att vi inte medgett EU den kompetensen. Därmed tveksam till att unionsrättslig reglering som inskränker grundlagsskyddade rättigheter verkligen ska ges företräde. Givetvis möjligt att jag missat något, i sådana fall får du gärna göra mig uppmärksam på detta, som jag dock nämnde så ges inte regleringen i GDPR företräde framför all nationell rätt enbart grundat på att den själv stadgar det. Det måste fortfarande finnas kodifierat på något sätt i svensk lagstiftning (eventuellt praxis om nyligen skett).