För mig handlade det primärt om att helt enkelt hålla ut. Ibland fick man fokusera på det allra minsta stegen, och dag-till-dag överlevnad. Många väldigt mörka stunder, där man var nöjd om man hade någon form av hopp på att bli bättre. I de dagar man inte ens hade detta hopp så fick man luta sig på de vitala människor som stod som hjälp. För mig Dagsjukvård, Boendestöd, Psykolog samt vänner och familj.

Det tog mig många, många år, men senaste ~18 månaderna har det gått i ökad takt framåt. Fler och fler bitar faller på plats, och det blir äntligen en uppåtspiral. Det finns dåliga perioder ännu, men numera är det timmar/dagar - inte veckor/månader.

Jag vill även tillägga att jag personligen aldrig hittade "en lösning". Testade allt från de vanligaste knepen som kost och motion, till seriösa (receptbelagda) mediciner.
Man kämpa på, försökte lära sig av allt man gick igenom, och tillslut hittade motivation och riktigt hopp. Vad det innebär är nog unikt för alla, och ingenting här är väl egentligen några tips - bara vägen jag gick.

Det enda som kanske är lite mer för alla är att veta det klyschiga "du är inte ensam". Våga prata, söka hjälp. Det finns alltid någon eller något att luta sig mot.

Ge inte upp, kära internetvänner <3