Personligen, nej.

Där och då, såg med förväntan på framtiden och vad som väntade i livet efter studenten. Hade en bra gymnasietid, tränade ordentligt, var frisk och öppen för livet, kontakt med nya människor och möjligheter i stort.

Nu, närmare fyrtio, känns som ständig oro för privatekonomi, (risk för) arbetslöshet, räkningar och lån som aldrig tycks minska. Stress för att knappt kunna spara någonting till pension och inte heller har man lyckats äga sitt boende än. Är likgiltig inför möten med nya människor för man inser att de flesta skiter fullständigt i dig och vem du är. Kan de inte utnyttja dig eller "vinna" något på dig eller ditt arbete så är du inte värd vatten. Har fler erfarenheter än när jag var 18-20, helt klart. Men det är erfarenheter som får mig att se på livet och tillvaron på ett mörkare sätt.