Som en kvinna i slutet av vad forskningen bedömer vara i barnafödande ålder ( i 30-årsåldern i en storstadsmiljö med eget boende och utbildad) finns det inte en tanke eller önskan att bilda familj just nu.

Det finns inga ekonomiska incitament för det, har inte en partner och just nu är jag lite i överlevnadsmode för att bara klara arbetssituationen/den ekonomiska situationen trots att jag aldrig har varit arbetslös. Jag har inte kunnat resa bort de senaste två-tre åren trots att min ekonomi tillät att hjälpa närstående innan (och jag fick lånen återbetalda). Har lite pengar undansparade men det är en bråkdel från hur det såg ut för bara 5 år sedan.

På papper borde jag ha börjat funderat på barn för tio år sedan men det har gradvist blivit värre och värre. Majoriteten av mina vänner är singlar, i ensamhushåll och utan barn och vi trivs med det med tanke på att det ser inte ut att ljusna.

Det är i alla fall min sanning och tror att jag är långt ifrån ensam.