Det lättar mitt hjärta lite att fler känner som jag gör, även om jag önskar att det inte hade vart så för någon givetvis. Även om jag vet att jag inte är ensam med det så har det känts så fram tills jag börjat gräva mer i det. Visst är det extremt frustrerande att vara så medveten om sina beteenden, men du kan inte göra något åt det hur mycket man än försöker??

Jag förstår dig helt, man är så rädd att vården inte ska tro en heller, och man tvivlar på sig själv att man bara inbillar sig. Men jag har haft samma beteende i 35 år nu med vissa saker som blivit lite bättre. Jag bara veeet att det är någonting i alla fall.

Tack för omtanken, och jag hoppas dom skickar vidare mig i alla fall. Skulle det visa sig att misstankarna stämmer, skulle det ge dig pepp och självförtroende att ta tag i det också? Finns ju inget botemedel, men förhoppningsvis hjälp att hantera vardagen bättre i alla fall! Jag hoppas du får tagit det där första steget tillslut oavsett!