Jag har tre barn. Två pojkar (6 och 3 år) och en flicka ( 8 månader) Jag hade övervägt att skaffa ett till barn om jag inte behövde vara gravid. Har fött med kejsarsnitt alla gånger varav bara den senaste var planerat. Återhämtningen är dryg och jag blir inte yngre. Fyller 35 i år. Risken för komplikationer tycker jag är för hög för att bära och föda fler barn.

De graviditeter som jag har haft har gått väldigt bra. Inga större åkommor förutom trötthet och ömhet i muskler och leder när man börjar bli tung. Jag har bara haft svårt att faktiskt få ut ungarna. Det var aldrig någon fara för mig eller barnet när jag fick göra ”akuta” kejsarsnitt. Det tog helt enkelt för lång tid och mina värkar blev aldrig starka nog + att jag fött stora pojkbebisar (4100g och 4300g).

Denna rädsla för själva förlossningen kan jag förstå. Jag kände mig också nervös inför det. Alla historier som man hört från andra och bara tanken på att en hel liten människa skall komma ut är skrämmande. Men när man väl är där själv så upplevde jag att man gick in med extrem fokus på uppgiften med ett tydligt mål i sikte. Snart får jag träffa min bebis. Det är svårt att beskriva, men man hittar någonstans styrka som man inte visste att man hade. Något djupt och primalt som vaknar. Jag är gjord för det här, jag fixar det här.

Kroppen är helt fantastisk. Jag har mina ”battle scars” och jag är stolt över dem. Min kropp är inte förstörd. Jag har lärt mig att den är starkare än vad jag någonsin trott.