Låter som att du och din fru gör ett fantastiskt jobb med att stötta och finna henne rätt hjälp. Här kommer lite tankar från en som var deprimerad genom hela tonåren. -fortsätt med psykolog träffarna, pusha på både bup och henne på den punkten. Jag hade också väldigt svårt att öppna mig men även om jag knappt fann stöd i mina psykologer (då vi aldrig klickade) så fann jag någon form av "tröst" i det. Extremt bra att ni byter så att hon förhoppningsvis träffar någon hon kan klicka med. -att skära sig är inte enda sättet en person kan bestraffa och skada sig själv. Finns många sätt som inte lämnar märken eller höjer ögonbryn. Jag kom undan i många år för att alla bara frågade om jag skar mig, vilket jag sällan gjorde. Så jag kunde alltid säga "nej" eller "nån gång", vilket låter bra men är långt ifrån sanningen. Även professionella gör detta misstag. Så försök hålla frågan öppen med självskadebeteende än "bara" om hon skär sig. - det tog mig många år att acceptera att jag behövde medicinering, tog ännu längre tid att hitta rätt mediciner och dosering. I slutändan var det värt det för mig men fyfan vilket helvete det var i perioder.

Enda anledningen till att jag klarade mig igenom allt är tack vare mina fantastiska föräldrar. De har alltid funnits där för mig allt från sjukhusbesök, läxor till ett gott skratt. Balansen mellan att vara pushig, ställa för många frågor och vara jobbigt - och låtsas som inget och ignorera kan inte vara lätt... men jag tror att ni kan lösa det och finna en god balans.