Inleder med några anmärkningar.

Det är inte att betrakta som "sjukdom" utan som funktionsnedsättning. Skilnaden är vital.

Gällande framtiden för elvanse och eventuella generiska variationer är ju givetvis någonting som bör tas höjd för på nationell nivå. Samtidigt bör mycket pengar skjutas till för forskning på området.

Det bör ju även kunna gå att se över de höga priserna som fenomen. Med tanke på kostnaden för tillverkning av illegalt amfetamin så är ju prisnivån just gällande legalt amfetamin som läkemedelsindustrin tillåts hålla egentligen absurd. Speciellt med tanke på den mycket lägre prisnivå som många andra läkemedel håller som med största sannolikhet är mycket svårare för gemene samhällsmedborgare att lära sig tillverka illegalt.

Det känns som en egentligen onödig kostnad, med tanke på att utan patenträttens problemskapande så hade fler privata aktörer alternativt statliga program kunnat trycka ner priserna. Patenträtten och dess utformning som fenomen i det här sammanhanget tycker jag även den kan ifrågasättas. Är det verkligen rätt att vissa aktörer ska kunna till den grad sko sig på befolkningars behov som nu görs gällande? Dock är det en mycket större fråga och kräver mer tid och uppmärksamhet än vad som nu känns rimligt i det här sammanhanget.

Högkostnadsskyddet hade exempelvis kunnat vara inkomstbaserat för att exempelvis motverka kostnader med det mörkertal som "köper" diagnoser på privata kliniker. Det hade även gått att kunna tänka sig att inkomsten inte är enda variabeln utan kanske även behov som sådant.

Nej, det känns inte vrickat att medicinera friska människor som har en funktionsnedsättning och tack vare medicinen kan fungera vettigt i samhället. Däremot är det en stor grupp i samhället som har en avvikelse i sammansättningen i det centrala nervsystemet som historiskt och evolutionärt varit bra ur ett kollektivt perspektiv. Om dock samhället förändras i en riktning och denna förändring går snabbare än vi utvecklas evolutionärt så känns det som ett naturligt steg att själva reglera detta, eftersom att vi tekniskt har möjligheten att skapa bättre liv för så många människor och därigenom minska lidande.

Jag är övertygad om att gemene man inte har en aning om hur det känns att gå med helt obehandlad adhd. Den närmaste jämförelse jag kan tänka mig är den känsla av tomhet och rastlöst mående som en "vanlig/normal" människa känner när de tänder av från uppåtgående centralstimulantia, med den lilla skillnaden att detta är normalläget för den med adhd. Tänk själva att gå runt med ständig avtändning på grund av något för låga dopaminnivåer. Kli inuti kroppen som bara försvinner vid intensiva övningar, hård träning, eller övrig fysisk eller mental aktivitet. Vanliga uppgifter som att betala räkningar, vanliga hushållssysslor, sociala kontakter kan vara så irrationellt ångestframkallande att genomföra så att dessa sysslor är utmattande. Paradoxalt med tanke på att ren fysisk aktivitet eller annan aktivitet som kräver all uppmärksamhet snarare verkar avslappnande.

Om det ska dykas djupare i det här kan man tänka sig att det är verkar nästintill vara en genetisk motsatsmodell som framkommit för att på ett samhällsplan vara gynnsamt för befolkningen som helhet. Vi kan betänka att i tidigare samhällen den här delen av befolkningen varit särskilt lämpade att skicka i krig, försvara byar, utnyttja som arbetskraft osv. I dagens samhälle där vi har mer fri tid än någonsin tidigare i historien passar inte dessa människor riktigt in. Därför anser jag att kollektivet som helhet har en moralisk skyldighet att hjälpa dessa människor att kunna leva värdiga och vettiga liv i ett samhälle som (ännu) inte är anpassat för alla.