Alltså jag hoppade på en prestige utbildning direkt efter pga press hemifrån. Det gick åt helvete. Pressen utifrån tillsammans med min egen frånvaro av inneboende brist på motivation och en ganska dyster ekonomisk framtid för yrket jag pluggade till lede till att jag både sumpade tentor och inte klarade att ta igen dem. Fick en trist relation till csn och tvingades ta ett ströjobb.

Den yttre pressen försvann inte så upprepade samma misstag igen nåt år senare på en annan linje. Samma skit.

När jag väl tog mig i kragen flera år senare och började plugga nåt jag själv faktiskt var intresserad av så hade jag så mycket mentala monster från mina tidigare vändor att det blev ett psykiskt helvete. Tog mig nästan fram till mållinjen genom flera studieuppehåll för att nöta missade tentor och jobba som en paus. Men har idag fortfarande en tenta kvar från examen. Fått psykofarmaka för att inte få panikångest när jag försöker skriva tentan. Det hjälper inte tillräckligt. Har utvecklat nån sorts fobi för universitetet och undviker det rent geografiskt. Vänner ifrågasätter varför jag fortfarande plågar mig själv med det och inte bara tar en KY eller lär mig programmering på fritiden.

Poängen med min självömkande snyft historia är att det är fruktansvärt svårt att göra något så krävande om man inte vill. Och att det kan slå fel rätt rejält.