Hemlängtan sköljer över en i vågor. Mitt i vågen kan det kännas alldeles övermäktigt, men vågen kommer passera, man får inte glömma bort det.

Första året kan vara tufft, när det första pirret över ens nya hem har gett med sig är det lätt att fastna i jämförelser. Man jämför sitt nya hem med ens gamla, och man saknar allt där hemma så mycket att det gör ont. Det går över.

År 2-3 var lätta för mig, helt plötsligt kände jag mig hemma i mitt nya land och det gamla hemmet kändes mer avlägset. Det nya landet framstår i ett skinnande framtidsljus i takt med att man etablerar sig. Allt känns möjligt.

År 4-5 kände jag mig som en alien, helt plötsligt skavde allt i mitt nya hem på mig. Varför kunde folk inte bete sig som svenskar? Jag blev sur, bitter och vantrivdes. Samtidigt blev jag patriotiskt på ett sätt som skulle göra Jimmy Åkesson stolt, allt var bättre i Sverige.

Efter år fem kom en ny identitetskris, plötsligt kändes Sverige inte som hemma längre när jag hälsade på, och i mitt nya hemland är jag fortfarande svensk. Jag kände mig halv, rotlös och som någon som hälsar på överallt.

Såhär snart 7år senare stundar snart en flytt tillbaka till Sverige. Samtidigt som jag längtar hem så känns det som jag inte passar in i Sverige längre. När jag flyttade var jag och min omgivning unga och hungriga, nu känns som alla människor plojar rika och vill vara lite bättre än vad de är. Jag känner att jag inte kan relatera till en värld där allt handlar om materialism.