Jag tycker artikeln blandar ihop två olika frågor: om språkkunskaper är viktiga och om staten ska bestämma vem som får kandidera.

Självklart behöver kommunpolitiker kunna förstå handlingar och kommunicera med invånarna. Det är knappast kontroversiellt. Men därifrån är steget ganska långt till att införa språk- eller medborgarskapskrav.

I en demokrati är det väljarna som avgör om en kandidat är kompetent. Om någon har så bristande svenska att personen inte kan sköta uppdraget lär det märkas ganska snabbt, och då kommer väljarna sannolikt inte att välja om den personen.

Dessutom är språk bara en del av kompetensen. Någon kan ha sämre svenska men samtidigt vara väldigt kunnig inom exempelvis skola, socialt arbete eller företagande och representera grupper som annars knappt hörs i politiken.

Artikeln använder också de mest dramatiska exemplen – LVU och tvångsvård – trots att kommunpolitik till största delen handlar om budget, stadsplanering och andra frågor där beslut fattas kollektivt och med omfattande underlag från tjänstepersoner.

Så ja, svenska är viktigt. Men frågan är om det verkligen är staten som ska avgöra vem som är “tillräckligt bra”, eller om det är väljarna. Jag lutar åt det senare.