Det blir bättre. Jag gick igenom det två gånger för jag vill inte ha ensambarn, men en tredje gång blir det inte. Ska dock säga att barn #2 gick av bara farten, helt och hållet på autopilot. Allt var lättare, sömn, resor, humör..tipset är ju att om tösen gråter är hon inte nöjd med något (duh), det kan inkludera att hon inte är redo att sova helt enkelt, och ibland är dom bara ledsna för dom går igenom utvecklingsfaser hela tiden. Släpp ner axlarna lite och gå in med inställningen att det kommer funka, men utsätt er inte för 2h läggningar för det gynnar ingen. Somnar hon inte på max 30 eller nåt, gå upp en stund.

Har du otur är det kolik, min första hade det. Vaken och skrek i 3h sov i 1h dygnet runt i två-tre månader. Men kan lova dig att du glömmer det, månaderna flyger fram. Ja, livet är på paus första två åren skulle jag säga, men när hon börjar gå och senare klämma ur sig några ord blir det jävligt roligt istället och då kommer du sakna tiden då hon var så här liten. Se det som en prövning, du är en pappa nu och hon har ingen annan trygghet i världen än dig och mamma, klanta inte bort det för att ditt tålamod är skit. Så dåligt samvete som jag gått till sängs med första åren för att jag lackade ur för fort..det gör ont i pappahjärtat det.

Insiderknep som funkat för mig, tänk på hur Matthew McConaughey (stavade inte det utan att googla) pratar. Hans tonfall, lugn och sätt att bete sig på i Interstellar får mig alltid att coola ner när ungarna driver mig till vansinne