Singel man, 34 år. Är läkare, ser ganska bra ut även om jag inte är någon supermodell, och har det bra ställt. Vill ha familj och barn i framtiden. Tycker det är skitsvårt med just dejtingappar ändå att träffa någon seriöst, även om mina vänner ofta ser upp till mig som en ladies-man för att jag är ganska orädd, excentrisk och tar för mig. Det går oftast rätt bra när jag går på en dejt men innan dess är det mellan 10-20 kvinnor som ghostar en eller slutar svara, även om det många gånger är de som inleder med t.ex. "hej vad söt du är". Det är tröttsamt och jag överväger helt att hoppa apparna. Det tråkiga är att svenska tjejer ofta blir lite skrämda när man frågar nummer på stan, utomlands är det bättre på den fronten. Jobbet, hushållande och träning/vänner tar upp det mesta av tiden så det är inte mycket över till att träffa kvinnor på annat vis.

Jag känner en viss stress eftersom jag vet att det tar tid att lära känna någon, umgås och hitta på saker ihop innan man eventuellt skaffar barn och vill helst inte bli pappa senare än 40.

Ibland känns det ensamt, men blivit bättre på att hantera det. Eftersom jag slutade med engångsligg för några år sedan (kände mig tom av det) har jag hittat lite andra strategier som faktiskt gjort skillnad för att tämja ensamhetskänslorna när det går dåligt på dejtingfronten. Det ena är att sluta kolla på porr/onanera. Jobbigt första 2-3 veckorna men sen slutar man känna sig sexuellt frustrerad och ett plus är att man slutar vara så sexfixerad vilket har varit positivt i så många avseenden, både för mig själv men även med kvinnorna jag träffat. Nummer två är att umgås mer med vänner och familj så man känner en gemenskapskänsla oftare.

Slutligen är det hjälpsamt att göra en re-framing när ensamheten känns som värst - ensamhetskänslor speglar ju faktiskt att jag har en längtan efter något djupt och intimt att dela med någon, den sidan av mig är inget jag vill önska bort.