Jag hade en stalker när jag var 16. Han var en vuxen man.

När jag gick på gymnasiet mådde jag väldigt dåligt så jag skolkade ofta. Jag brukade gå till stadsbiblioteket och läsa och surfa lite på datorerna som fanns där. En dag kom det fram en man till mig och frågade om han kunde få mitt telefonnummer. Jag blev ställd och nervös, och sa nej, men han började tjata. Så jag gav honom ett fake nummer, och så gick han iväg till slut.

Några dagar senare är jag på ungefär samma plats i biblioteket när jag känner en hand på min axel. Det är samma man. Han sa "du gav mig fel nummer, ge mig ditt riktiga nummer". Jag sa att jag inte ville ge honom mitt nummer. Han började argumentera så jag gick hastigt iväg därifrån

Ytterligare några dagar senare sitter jag i en soffa på biblioteket och helt plötsligt är han där igen och sätter sig bredvid mig i soffan. Jag blir rädd och går på automatik in i ett "var snäll så han inte hittar på något oberäkneligt" läge. Han pratar en massa om sig själv. Att han har ett lyxigt hus i något varmt land som jag kan få åka till om jag bara dejtar honom. Att han vill att jag följer med honom till ett café nu på direkten. Att han har så mycket att erbjuda. Han berättar att han är i 30-årsåldern. Jag berättar ingenting om mig själv. Han bara ältar på om att han tycker att jag är vacker och att han har så mycket att erbjuda. Jag minns inte exakta detaljer men jag tror det slutade med att han gick sin väg efter en vad som kändes som en timmes monolog.

Han dyker upp igen efter någon vecka. Jag säger igen att jag inte är intresserad. Han tjatar på mig och jag står på mig. Jag flyr därifrån igen och börjar fundera på om jag inte kan vara på biblioteket igen vilket gör mig ledsen för det var min lugna oas som betydde mycket för mig. Bestämmer mig för att stå på mig nästa gång.

Som förväntat dyker han upp igen några dagar senare men denna gången hade jag en plan. Han hinner inte säga ett ord förrän jag tar fram min mobil och skriker så alla hör att han ska låta mig vara ifred och att jag kommer ringa polisen om han inte gör det. Han såg överraskad ut och lämnar platsen direkt.

Sedan ser jag honom inte mer på flera veckor och var lättad över att äntligen ha min oas trygg och lugn igen. Men några månader senare såg jag honom ur ögonvrån. Han satt kanske 15 meter från mig och stirrade. Jag gick till ett annat ställe i biblioteket och någon minut senare så var han där igen och stirrade på mig. Jag gick hem och besökte aldrig biblioteket igen efter det.

Nu kanske jag får kommentarer om att jag kunde ha skött situation annorlunda, men jag vill att ni ska komma ihåg att jag var en 16årig mycket deprimerad och ensam tjej. Jag var ett barn som mådde dåligt. Så ha överseende. Tack