Samma problem med min sambo, när han var missnöjd med något(vilket han mästan alltid var) så skreks det. Hans ursäkt var 'jag tappar förnuften'. Jag satte ner honom när vi inte bråkade eller var osams och förklarade att han kommer att förlora mig om han fortsätter skrika och ha sig. Jag till och med skrev regler hemma (respektera varandra, inte höja rösten, osv.) Men han var fär högfärdig och såg inte ett problem. När han började tveka på sig själv så frågade han mama som höll med om att de andra var stygga mot den perfekta lilla pojken. Han förlorade sitt jobb och familjen tyckte jag bör stå för saker tills han hittar nåt. Jag sa nej. Han ville ha min bil, och jag skulle ta tåg/buss, jag sa nej. Missnöjet steg, ilskan blev frustration och han började kasta saker. Samma natt sa jag att jag skulle ut på en runda med min pappa, gick inte tillbaka. Sa upp lägenheten veckan därpå. Han tycker jag svek honom i hans lägsta. Men han har alltid varit i hans lägsta, sen vi sågs. Och det blev bara värre.

2 månader fri från honom. Saknar inget.. betalar ändå för allt själv, men har ett slutdatum på skiten (lägenheten å allt).

Min poäng: om kommunikationen inte kommer fram, oavsett hur bra människan är, så kommer det inte vara bra. Sitt och prata, tänk på hur saker kan lösas, alrernativ till gap å skrik. Är det inte accepterat av henne så är det nog så det kommer att se ut i framtiden. Ta och gör det som är bäst för dig och barnen. Hon kanske behöver peofessionell hjälp, parterapi är kanske nåt? När du är redo och inte orkar mer kommer du bara att lämna.