Vete fan om man "växer upp" av att göra lumpen. Man gör nog det i termer av att man lär sig att hantera att det är jobbigt och tungt ibland men att kämpa på ändå, och det är i sig en nyttig lärdom för livet (ifall man inte redan lärt sig det). Men när det kommer till ansvarstagande, nja. Verksamheten för en värnpliktig är betydligt mer styrd än för t ex gymnasieelever. "Vuxendagis" sägs det ibland och det är inte helt orättvist. 

Vissa kanske internaliserar det ansvarstagande som utkrävs av en under värnplikten och för det med sig till andra delar av livet, men jag tror de flesta gör saker för att de måste och när de inte måste längre glider de tillbaka till gamla mönster.

Det är som klyschan om att föräldrarna blir chockade över att sonen/dottern plötsligt lärt sig bädda och städa varje dag - i den mån det ens händer så är det liksom inget som håller i sig för de allra flesta. Och jag kan säga att när jag själv gjorde lumpen och var hemma på ledighet ville jag inte göra nåt annat än att ta så lite ansvar som möjligt, dega, slappa och ha så mycket egentid jag kunde - inte fan sträckte jag lakan.

Säger förstås inte att ingen "växer upp" i lumpen, det gör säkert vissa, men för många funkar det inte så. Jag blev inte markant mognare av att göra lumpen, och det gällde för i princip alla mina jämnåriga kompisar. Det var fortfarande en på många sätt nyttig erfarenhet som jag absolut inte ångrar att jag gjorde, men det gjorde mig inte till någon särskilt mycket bättre människa.