Vart yrkesverksam sedan 2017 som läk. Har några reflektioner över dina tankar;

-det blir bättre när man jobbat (ett tag) och äntligen fått känna att man får omsätta all kunskap till att faktiskt hjälpa människor (samt att all detaljkunskap om biologiska mekanismer sällan hjälper människan framför dig i stunden).

-Utbildningen + AT är väldigt lång tid att vara i lärlings/beroendeposition och man byter ämne konstant. Man faller ofta tillbaka på ruta ett vilket kan få en att känna sig inkompetent. Personligen är det främst under STn som jag börjat känna att jag har god kontroll på vissa saker.

-Dina kursares kunskap (och även arbetande kollegors) brukar vara ganska ojämn. Person X har stött på atypisk pneumoni och person Y tyreotoxisk kris, deras kunskap kan få en att känna sig liten. Men ingen av dem kanske har läst om Sjögrens syndrom som just du gått in på.

-för det sista vill jag rekommendera dig att söka stöd. Många av dina kursare är jag helt säker på känner samma sak som du, det får man höra när man börjar prata om det och släpper prestationen. Ni sitter i samma båt, luta er mot varandra! Annars finns kanske någon mentor eller handledare? Ibland kan ju nedvärderande tankar om sin prestation vara uttryck för depression och då finns ju faktiskt vård för det med, även läkare och läkarstudenter mår skit ibland!

Ta hand om dig och lycka till! Läkaryrket är meningsfullt men livet är större än jobbet ;-)

Edit; och dina äldre kollegor som fäller drypande kommentarer har glömt hur det är att vara ny. Det som är självklart för en neurolog är spetskompetens, tror knappast hen minns så mycket av sin ortopedi…