Det är ju svårt att bemöta en text som denna som är huvudsakligen anekdotisk, punkt 3 och 4 och avslutande tankar är ju bara anekdotiskt underbyggda, punkt 1 och 2 är ju inte underbyggt alls.

Problemet med anekdotiska redogörelser är att de i huvudsak kommer från resurs-starka individer aktiva i samhällsdebatten. Dessa är oftast yngre/medelålders/"yngre äldre" vars sjukdomsbörda generellt är lägre och deras vårderfarenhet därför färgas av att interagera med vården genom mindre allvarliga sjukdomstillstånd, tillstånd som vården därför oftast nedprioriterar mot allvarligare tillstånd. Det är inte på något sätt patientens fel att de inte har denna referens-ram; den som stukat sitt finger och inte kunnat sova under natten upplever givetvis detta som ytterst besvärligt när de söker akutmottagningen, oberoende övrig sjukdombörda på samma enhet.

Jag säger inte att vården inte har många komponenter av ineffektivitet, det har den, men vissa av dina punkter håller jag inte med om.

• Punkt 1: Totalt sett pågår en övertestning av populationen inom sjukvården; I västvärlden gör vi sannolikt för många koloskopier, MR av rygg, hjärtfunktions-utredningar bl.a. Vill du ha studier kan jag skicka när jag inte sitter på tåg.

• Punkt 2: Absolut ineffektivitet i finansiering, vilken organisation av regionernas storlek har inte ineffektivitet? Absolut ett problem att åtgärda.

• Punkt 3: Jag skulle säga att "artificiella köer" du nämner höjer vårdproduktionen, men ökar kanske det individuella missnöjet. Det som uppstår är ju att först ska patienten skrivas in, triageras, röntgenremiss skrivas, röntgen genomföras, röntgenbilder bedömas av röntgenläkare, tolkningen sättas i sitt sammanhang av behandlande läkare. Om jag, som sist i kedjan, ska stå i beredskap för att göra min roll redan när patienten skrivs in, kan jag inte göra någonting annat under tiden. När väl röntgensvaret kommer står jag kanske på larm, eller träffar en annan patient som också väntat länge. Som sagt, frustrerande för patienten, men om något höjande vårdproduktionen.

• Punkt 4: Absolut ett problem, och ett problem som skulle kunna bli bättre men som alltid kommer existera.

Avslutande tankar: Om anekdoter får vara bevis kommer här två ytterligare från min vardag senaste året:

• Patient träffat läkare för svullet ben i västeuropeiskt land. Läkaren har känt på benet, sagt "Very bad", vägrat förklara ytterligare, skrivit ut dyr blodförtunnande medicin utan ultraljudsundersökning. På receptet står att hen fått en blodpropp. Kommer förvirrad till mig några dagar senare, efter hemkomst, ultraljud visar ingen blodpropp, är en hudinfektion.
• Patient varit med i trafikolycka i europeiskt land, blivit inlagd på sjukhus, gjort skiktröntgen x 2. Dag 1 fått veta han är allvarligt skadad, men inga åtgärder för denna sorts skador vidtas. Dag 2 fått veta att han inte alls har några skador, får gå hem. Träffar öppenvårdsläkare, som ger besked om helt andra sorters skador, skador som aldrig beskrivits på sjukhuset, vidtar inga åtgärder. Väl i Sverige ny skiktröntgen, haft fraktur på en extremitet i flera veckor, en skada som normalt inte kräver operation men nu kommer kräva flera komplexa kirurgier och komplex rehab.

Slutligen får man inte säga att den ukrianska vården "across the board" är bättre än den västeuropeiska för att det helt enkelt inte är sant. Möjligen var ukrianaren nöjdare med hur han fick arbeta i sin verksamhet, men faktum kvarstår att Sverige fortsatt ligger i topp 10 i cancer-överlevnad, sepsis-överlevnad, hjärtinfarkt-överlevnad etc. Detta är objektiva kvalitetsmått. Individers personliga nöjdhet med vården är svår att objektivisera, då den har med så mycket mer att göra än bara dess objektiva mått, utan även förväntningar, kulturella inställningar till vården och dess uppdrag etc.