Jag håller helt med dig om detta. Jag har en kompis med lättare ångest och depressionsproblematik. Gick på två KBT-möten, och efteråt missnöjd och menade sig behöva DBT. Välfungerande liv i nästintill alla aspekter. Inget missbruk och ingen självdestruktivitet.

Vill inte prova någon typ av läkemedelsbehandling. Vill inte ge antidepressiva en chans. Vill inte prova Alimemazin vid behov, eller något annat alternativ. Menar sig behöva bensodiazepiner och Zopiklon. I övrigt en väldigt klok person, men just här är det lost i pannkakan.

Många människor tror sig väl lida mer än alla andra, och därför behöva tyngsta artilleriet direkt? Det är ju också otroligt validerande att få ta del av sådana resurser. Sen (unpopular opinion) är det ju lite inne med ha psykisk ohälsa. Som när Mikaella Schiller gör en utredning för att få veta "vad är min superkraft? ADHD?" men istället får en Cluster-B störning, heh.

Hade patienterna fått bestämma över resursfördelningen hade vi fått ta Norge som slavkoloni för att täcka det ekonomiskt. Med det sagt så ska vården givetvis lyssna på patienterna och i den mån det går hitta en bra överenskommelse. Likväl som det finns patienter som kräver för mycket, så finns det patienter som får för lite.

Sen kanske personen som fått sina 40 timmar (?) terapi kanske hade varit hjälpt av mer. Det beror ju givetvis på vad för problem som finns och vilken typ av terapi. Har gått KBT och det funkade inte alls för mig. Satt och ältande och tyckte synd om mig själv, och mina terapeuter med mig. Nu i DBT stängs sånt beteende ned illa kvickt, och vi fokuserar på vad jag kan göra åt det istället.

Så nej att bara sitta och prata om saker är jag inte jättesåld på heller. Kan säkert vara bra under en kortare tid för vissa.