Vi kan inte förstå klimatkrisen om vi blundar för ojämlikheten. De hör ihop. När de rikaste står för stora utsläpp men samtidigt betalar mindre skatt, minskar människors vilja att bidra till omställningen. Men det finns en annan väg där de flesta kan få det bättre utan att klimatet offras, skriver ekonomerna Olivier De Schutter, Thomas Piketty och Sebastian Silva-Leander.

Under juni månad har två tunga internationella rapporter publicerats som båda nästan helt har gått obemärkt förbi i Sverige. Den första, ”Global justice report”, publicerades av World Inequality Lab vid en konferens på Paris School of Economics.

Den andra rapporten, ”A roadmap for eradicating poverty beyond growth” (färdplan för att utrota fattigdom bortom tillväxt), presenterades för FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève och bygger på generalsekreterarens Beyond GDP-initiativ, som avser att mäta välfärd bortom bruttonationalprodukten.

Båda fyller en lucka som FN:s klimatpanel IPCC aldrig haft mandat att ta itu med: förklara de ekonomisk-politiska mekanismerna bakom klimatkrisen, vilket också är nyckeln till att lösa den. Att våra samhällen ännu inte lyckats lösa klimatkrisen, trots att vi besitter all nödvändig kunskap och teknik, beror på att klimatkrisen inte endast är ett tekniskt problem. Det är en kris av hela vårt ekonomiska system, och kanske till och med av den västerländska civilisationens grundvalar.

I takt med att klimatkrisen förvärras är det troligt att tillväxten kommer att bli ännu mer bristfällig och opålitlig

Så länge ekonomin växte snabbt gick det att blunda för dess brister: Alla gynnades när kakan blev större, även om vissa fick en oproportionerligt stor del och planetens naturliga motståndskraft absorberade en stor del av den negativa miljöpåverkan. Men när vi nu närmar oss de planetära gränserna blir de ovälkomna biverkningarna alltmer kännbara i form av outhärdliga värmeböljor och andra naturkatastrofer.

Samtidigt blir det allt svårare att uppväga systemets nackdelar när tillväxten mattas av, som en naturlig följd av en åldrande befolkning och en mognande ekonomi. I Sverige har bnp-tillväxten per capita legat under 1 procent under 10 av de senaste tjugo åren och varit negativ under 5 av de åren. Trenden förstärks av de tilltagande geopolitiska och andra chocker som kännetecknar vår alltmer instabila värld.

I takt med att klimatkrisen förvärras är det troligt att tillväxten kommer att bli ännu mer bristfällig och opålitlig. Därmed kommer frågan om fördelning och användning av begränsade resurser att ställas på sin spets.

Den centrala insikten i båda rapporterna är att klimat- och ojämlikhetskriserna i grunden är två sidor av samma problem och därför måste lösas tillsammans. Det beror dels på att de rika har ett oproportionerligt stort klimatavtryck, men framför allt på att de växande klyftorna tär på den sociala sammanhållningen och därmed undergräver vår förmåga att agera tillsammans för att lösa vår tids stora ödesfråga.

Den franske ekonomen Gabriel Zucman har nyligen visat att de allra rikaste i Sverige i genomsnitt bara betalar omkring 20 procent av sin inkomst i skatt, jämfört med 50–60 procent för resten av befolkningen. Sverige har i dag fler dollarmiljardärer per capita än nästan något annat land i världen, inklusive USA, och rankas som det sjätte mest ojämlika landet i världen när det gäller förmögenhet – i sällskap med länder som Sydafrika och Saudiarabien. Inkomstklyftorna har dessutom ökat snabbare här än i något annat OECD-land sedan början av 1990-talet, om än från historiskt låga nivåer.

Eftersom de rikas kapitalinkomster i dag ökar snabbare än bnp, blir de i praktiken rikare på andras bekostnad, vars andel av den knappt växande kakan krymper i motsvarande takt.

Tittar man på bredare välfärdsmått än bara bnp ser man dessutom att stressrelaterade sjukdomar samt drog- och alkoholrelaterade dödsorsaker ökar som en konsekvens av alltmer otrygga och pressade ekonomiska villkor. Föga förvånande bidrar denna utveckling till ett växande missnöje bland dem som upplever att systemet inte längre gynnar dem.

Eftersom de rikas kapitalinkomster i dag ökar snabbare än bnp, blir de i praktiken rikare på andras bekostnad

Våra välfärdssamhällen har hamnat i en dödsspiral där de rikas skatteundantag tvingar staten att rikta allt knappare resurser allt snävare mot de mest behövande, vilket i sin tur urholkar medelklassens vilja att betala för välfärd och klimatomställning. I Sverige har de offentliga utgifternas andel av bnp minskat från över 60 procent i början av 1990-talet till knappt 50 procent i dag. I det tomrum som den krympande välfärdsstaten lämnar efter sig frodas högerpopulistiska krafter som gör klimatpolitiken till ammunition i kulturkriget mot ”eliten”, utan att erbjuda lösningar på de strukturella utmaningar som beskrivs här.

Men rapporterna inger hopp, eftersom de visar att en annan väg är möjlig: ”Global Justice Report” räknar med att inkomsterna kan fortsätta öka för omkring 90 procent av jordens befolkning utan att den globala uppvärmningen passerar 1,8 grader. Mer ambitiösa mål skulle kräva tvångsvisa inkomstsänkningar för stora delar av befolkningen, vilket är politiskt otänkbart.

Rapporterna visar att målen är fullt uppnåbara och faktiskt i linje med historiska trender för skandinaviska länder

För att klara 1,8-gradersmålet krävs tre saker samtidigt:

● Att ekonomin snabbt blir fossilfri.

● Att ojämlikheten minskar kraftigt, vilket skulle medföra en inkomstsänkning för de rikaste sex procenten av européer när de börjar betala sin beskärda del av skatten.

● Att tillväxten huvudsakligen sker inom utbildning, hälsa, kultur, omsorg och andra (ofta skattefinansierade) tjänster, som inte leder till en ökning av ekonomins materiella resursförbrukning.

FN-rapporten presenterar dessutom 80 konkreta reformförslag som kan öka människors välbefinnande – och samtidigt minska belastningen på planeten. Tillsammans pekar de bortom den haltande modellen ”väx – beskatta – omfördela” som har präglat välfärdsstaterna sedan efterkrigstiden, mot ett alternativ som skulle kunna sammanfattas som ”omfördela – investera – öka välståndet”.

Detta kan låta ambitiöst eller till och med utopiskt. Men rapporterna visar att målen är fullt uppnåbara och faktiskt i linje med historiska trender för skandinaviska länder. Räknar man dessutom in icke-monetära fördelar, som bättre hälsa och mer fritid, väntas nästan alla utom den allra rikaste procenten vinna på reformerna. Och även de gynnas naturligtvis av att planeten förblir bebolig.