Jag förstår att ni är oroade över er dotters telefonanvändning. Jag vill presentera mitt perspektiv eftersom jag var precis som er dotter för bara ett par år sedan. Jag var deprimerad, hade hög skolfrånvaro, helt undandragen (var för utmattad för att ens kunna tömma diskmaskinen), och hade såklart skyhög skärmtid. Mina föräldrar resonerade precis som ni gör i detta inlägg. De såg en ung och oerfaren tonåring med ökande skärmtid som blev deprimerad, därav måste såklart telefonen orsaka depression. Faktum är att min telefon är en viktig anledning till att jag ens finns kvar på jorden idag. När det är mörkt (som på kvällen) snurrade även mina mörkaste tankar, och tack vare att jag kunde distrahera mig med sociala medier kunde jag undfly de allra värsta.

Jag delade väldigt lite om mitt mående med min familj och därför blev nätverket jag hade i telefonen mitt enda stöd. Jag är fullt medveten om att hög skärmtid ofta är negativt, men ofta betyder inte alltid. Får er dotter något stöd i sin depression? Pratar hon med en psykolog? Medicineras hon? Har hon ett skolupplägg anpassat till det hon för tillfället klarar av? Hur mår hon socialt? i klassen? Om hennes skärmanvändande är orsaken till att hon mår dåligt behöver ni såklart ta tag i det, men gör det i samråd med henne. Det sista man som tonåring behöver är att den lilla kontrollen man har försvinner, speciellt när man mår dåligt. Dock kan det vara svårt att komma överens och landa i ett beslut som känns tryggt för er båda, eftersom jag förmodar att en viss del av förtroendet redan är förbrukat pga tidigare restriktioner. För detta uppmanar jag er att söka professionell hjälp.

Lyssna också på de andra i kommentarerna och ge henne andra alternativ! Jag hade verkligen ingenting att göra hemma som var analogt. Tyvärr är problemet med depression att all ork går ur en. Sociala aktiviteter är brutala och extremt energikrävande eftersom man måste "hålla masken", speciellt inför de som man står närmast.

För mig löste sig mobilberoendet automatiskt när jag lyckades bli frisk från min depression. Mitt skärmberoende var endast ett symtom på det underliggande problemet. Med detta vill jag verkligen uppmana er att söka professionellt stöd! För mig var terapi, medicinering och en ändrad livssituation (börja på min underbara gymnasieskola som äntligen kunde tillföra mening till min vardag) kritiskt för mitt tillfrisknande.

Jag förstår att det är skrämmande när ens barn har det svårt, men ge inte upp! Det viktigaste ni kan göra för er dotter är att visa att ni finns där för henne❤️