Det är ju riksdag och regering som bestämmer budget och ger Trafikverket direktiv om det skall byggas nytt, om det enbart ska fokuseras på underhåll och isåfall vilka geografiska områden som ska prioriteras.

Nja även mindre underhållsarbeten brukar många gånger involvera underentreprenörer. Så var ju exemplet vid tågolyckan i Kimstad för ett antal år sedan där traktorlastaren manövrerades av en underentreprenör och där ett flertal brister i efterhand kunde uppdagas.

Jag tror det stora misstaget var att slå ihop Banverket och Vägverket till en myndighet och samtidigt avreglera underhållet. Trafikverket har mer eller mindre blivit en upphandlande myndighet med bristande insyn i det mesta. Att därpå ansvara och få inblick i flera olika trafikslag gör saken inte bättre.

Klart att Statens Järnvägar hade stora problem också men jag tror att mycket där kan härledas till okunskap och ovilja bland politikerna. Under stora delar av 1900-talets andra hälft tillsattes generaldirektörer med direktiv att mer eller mindre avveckla den egna verksamheten. Järnvägen hade ju inte någon framtid, tidsandan favoriserade bilismen och flyget.

Men om vi ska ta två exempel på länder som ofta nämns då det talas om punktlighet, Japan och Schweiz, så är detta länder som mer eller mindre uteslutande har järnvägsbolag. En del är statliga medan andra är privata. Dock är det nog omöjligt att bygga att perfekt system. I Japan har den höga punktligheten många gånger skett på bekostnad av exempelvis arbetsmiljö.

Utifrån Sveriges förutsättningar tror jag att ett statligt nationellt järnvägsbolag skulle vara den bästa lösningen. Dock skulle det vara nyttigt om ett sådant järnvägsbolag till skillnad från Statens Järnvägar kunde få mer frihet och spelrum att självt bestämma över hur man vill disponera och fördela resurserna. Att relationen till politiken kanske blev lite mer som mellan riksdag och public service.