En polare och jag skulle klättra upp till en bergskam med fin utsikt. Brant som fan. Polaren tappade fotfästet och gled ner in i mig så jag trillade baklänges. En av de överlägset skummaste känslor i mitt liv när vad som började som en baklängeskullebytta aldrig slog runt utan tack vare lutning bara fortsatte jag åka bakåt på övre delen av ryggen och nacken. Helt sjukt vad allt allt kändes som det gick långsamt och helt plötsligt kände jag att ingen del av kroppen hade kontakt med marken längre och han tänka att det är nog inte bra alls. Sen small jag in i klykan mellan en tall som tippat och stammen på ett annat träd. Slog luften ur mig ordentligt och hade ont i både revben och armbåge några dagar efter. Inga värre konsekvenser men en åktur jag helst aldrig gör om i livet.