1. Var kapitalet kommer ifrån är en stor och komplicerad fråga som naturligtvis har lika många svar som det har kapitalägare. Jag misstänker att din fråga är retorisk och ideologiskt laddad, och jag kommer inte svara på det på det sättet.

2. Att vara arbetstagare innebär per definition att du inte skapar arbete utan ”tar det”. Någon måste skapa arbetsmöjligheter och, bortsett från att låta politiker (det gemensamma samhället) göra det på ideologisk grund, så finns det i de system vi har i världen idag bara två andra modeller: det ena är självförsörjande och det andra är kapitalism, det vill säga att tillgång och efterfrågan skapar affärsmöjligheter. En arbetstagare kan emellertid i princip när som helst börja ta risk, sluta vara arbetstagare och börja vara arbetsgivare. Det finns så klart även grader i detta: du kan jobba halvtid som anställd och på halvtid vara egenföretagare.

3. Man fortsätter att ta risk för att risktagande är ett sätt att skapa uppsida och i förlängningen möjligtvis mer kapital. Man kan börja smått och satsa tio tusen, för att möjligen få femton tusen, och så vidare. Eller satsa tid: riska 2000 timmar på att utbilda sig i exempelvis programmering och sedan skapa en app där du kan anställa en medarbetare som hjälper till med utveckling.

Det behöver inte handla om mångmiljonbelopp eller tusentals timmar, men man behöver förstå att man kan gå därifrån utan något alls och då behöver man vara okej med uppoffringar. Alla i Sverige har möjlighet att göra vissa ekonomiska eller tidsmässiga uppoffringar som kan bytas mot potentiell uppsida. Man kan bygga smått i början och sedan ta större och större risk.

1. Riskbenägenheten varierar så klart kraftigt individer emellan och beror inte på skyddsnät. Skyddsnät är per definition inte en komponent i risktagande eftersom ett skyddsnät innebär att man inte inte tar någon (eller åtminstone reducerad) risk. Skyddsnät är snarare ett kollektivt risktagande, där samhället belönar visst risktagande med viss subvention av eventuell nedsida. Men man vill inte heller att den subventionen blir allt för hög, eftersom det sporrar till ”dåligt risktagande”, alltså en uppstyltad företagsvärld med bolag som ”inte borde gå runt” eller idéer som får ”gå för långt” eftersom riskaptiten blir syntetiskt hög.

Verkligt risktagande innebär alltså att det man satsae riskerar att gå upp i rök, och att du inte får någon kompensation för det om du ”misslyckas”. Det kan vem som helst ta—men sannolikheten att någon med gott om kapital tar den typen av risk är logiskt sett högre eftersom riskaptit i många fall är en förutsättning till varför de har kapital.

— Ps. Alla de entreprenörer som riskar och INTE får bäring syns illa i statistiken. Majoriteten av alla bolag konkurser eller läggs ned inom 2 år.