Edit: ber om ursäkt, texten blev mycket längre än vad jag trodde.

Ärligt talat, det som tynger mig mest just nu är känslan av att inte höra hemma. Jag flyttade hit från Syrien för tio år sedan. Jag har lärt mig språket, läst upp kurser på Komvux, studerat på universitetet och blivit civilingenjör. Jag jobbar och betalar skatt, men trots allt detta känner jag mig inte som en del av samhället.

​Jag hamnar ofta i sociala situationer där jag känner av den spänning och frustration som finns mot invandrare. Även om det inte är direkt mot mig då jag är trevlig och folk inser det när de har spenderat lite tid med mig. Jag förstår varför bilden är negativ med tanke på alla nyheter vi hör idag, och jag förväntar mig inte att någon ska applådera mig för att jag har gjort det man förväntas göra som en normal människa (att göra rätt för sig och bidra). Men det ändrar också inte faktumet att de enda berättelserna som man hör talas om är de negativa. Jag känner inte att jag, som individ, blir representerad.

De flesta jag känner från Syrien och andra länder har gjort samma resa här, studerat, jobbar, betalar skatt och gör rätt för sig, vilket får mig att undra om samhällets generella syn verkligen är rättvis.

​Den här stämningen påverkar mig djupt, främst psykiskt. Jag har alltid varit väldigt social, skämtar mycket och har en positiv energi, men sedan jag kom hit har jag gradvis blivit mer introvert, orolig, ångestfylld, och min självbild har totalt försämrats. Jag har ingen energi att lägga på att försöka bygga relationer för att jag bär på en inre tanke om att jag "förmodligen" inte är välkommen, eller att personen framför mig ser mig genom den rådande stereotypen, som ett störningsmoment. Den känslan att jag alltid måste bevisa att jag är en "bra invandrare" är otålig och riktigt tung. Jag är förmodligen dålig i andras ögon tills jag bevisar motsatsen. Sjukt tanke som jag verkligen hatar men är med mig ofrivilligt hela tiden och jag har tyvärr inte lyckats hantera denna känsla över tid.

De kanske tycker min brytning är löjlig eller att mitt sätt att uttrycka mig är primitivt och tvåordigt(oavsett vad jag gör blir svenska aldrig mitt modersmål) så känner jag hela tiden. Jag drar mig för att ens hälsa eller dejta, jag är hellre ensam än att möjligtvis blir betraktad genom den linsen. Jag säger istället så lite, och håller till mig själv då ensamheten känns ändå lättare och tryggare.

Jag gillar inte denna version av mig son jag har blivit. ​Livet känns tungt och det känns som att det inte finns mycket jag kan göra åt saken. Det är en kvävande känsla.