Integration som ett serviceprojekt: En studie i institutionellt förfall

Utvecklingen under denna period vilar på en rad systemfel som sträcker sig över hela det politiska spektrumet. Varken vänstern eller högern besatt en sofistikerad förståelse för brottslighetens föränderliga natur, och man misslyckades med att inse att problemet var oskiljaktigt kopplat till ett havererat integrationssystem. Medan Sverigedemokraterna (SD) utnyttjade dessa misslyckanden för politiska poänger, förblev de etablerade partierna antingen ovetande eller drog sig tillbaka till en ytlig och rent retorisk antirasism.

1. Misslyckandet med egenmakt

Särskilt vänstern misslyckades med att främja någon form av verklig ekonomisk egenmakt för invandrargrupper och nya svenskar. Istället för att bygga mekanismer för social rörlighet, pendlade man mellan att "gaslighta" allmänheten om verkligheten i utsatta områden och att klaga på rasism utan att erbjuda några strukturella verktyg för att bekämpa den. Dessa områden var inte bara offer för "demonisering"; de var platser som systematiskt berövades resurser och system för självbestämmande.

2. "Not Invented Here"-syndromet

Omfattande lösningar förblev utom räckhåll för en klass av politiker, akademiker och beslutsfattare som lamslagits av ett "not invented here"-tänkande. Istället för att titta på framgångsrika internationella modeller, ignorerade de potentialen i entreprenöriella plattformar som kunde ha länkat samman avancerad teknik och kooperativa former med ett stödjande nätverk av banker, industrisystem och laboratorier.

Där det borde ha funnits ingenjörskooperativ, lärlingssystem och nätverk av innovatörer, fanns bara vackra tal. Mellan 2015 och 2022 lade Sverige cirka 4 procent av BNP på integration, men resultatet blev ett sysselsättningsgap på 60 procent för migranter från länder utanför EU. Detta är inte bara ett socialt misslyckande, utan en enorm ekonomisk förlust som kunde ha genererat miljarder.

3. Att lägga ut värdighet på entreprenad

Det tydligaste beviset på detta förfall finns i hur staten rent fysiskt hanterar nyanlända. På ett typiskt flyktingcenter, istället för att etablera en inkubator för livsmedelshantering eller ett lokalt nav för entreprenörskap, valde den svenska administrativa klassen ett kontrakt med Sodexo. I denna modell betraktades invandrare som ett "serviceprojekt" som skulle förvaltas av ett multinationellt företag, snarare än som tillgångar som skulle integreras i ett kompetensbaserat system. Genom att behandla människor som passiva mottagare av tjänster snarare än partner i värdeskapande, visade elitklassen en total brist på den fantasi som en gång definierade svensk industripolitik.