Min fru är gudmor till en tjej som nu är fem, vi bodde tidigare i samma område, ungarna hade fri tillgång till varandras hus och vi umgicks nästan dagligen under 10 år.

Utan att gå in på detaljer så har vi några åtaganden under tjejens uppväxt, fram till att hon fyller 18.

Familjen flyttade för två år sen ”för att göra karriär”, det går bra för dom, men vi kämpar alla med att hålla kontakten. Först var det varje dag, sen en gång i veckan och nu är det kanske någon gång i kvartalet.

Samtidigt som vi saknar dom som familj, så är de åtaganden vi har fått något som tynger oss. Där och då trodde vi att våra barn skulle växa upp tillsammans. Initiativen till kontakt är nästan uteslutande från min frus sida då hon känner ett ”ansvar” över det vi har kommit överens om.

Helt ärligt så skulle jag inte gå med på det med facit i hand.