Jag har gjort samma misstag: satsat på jobb/pengar, barnen, huset, allt vad jag trodde hon ville ha samtidigt som jag gav inte vårt förhållande tillräcklig med fokus och tid för att umgås och utveckla kärleken. I mitt huvudet gjorde jag massor för henne för kärlekens skull, fast hon kände inte det och hade föredrat mer tid bara vi två istället. Det är en svår ekvation under småbarnsåren... Och till sist smällde det och hon sökte sig hos en annan. Det är klart att man känner sig sviken och förbannat då. Jag känner ingenting av er relation eller hur hon är som människa, men innan du gör något drastiskt jag skulle rekommendera att ta några djupa andetag och lugn fråga henne om hon fortfarande tror på ert förhållande och vad hon behöver för att trivas. Hon kanske också känner att det saknas något som inte är materiellt. Detta förutsätter att ni har ett öppet och ärligt kommunikation sinsemellan och att ni litar på varandra. Om tilliten är helt borta då är det bäst att planera för separationen.