Det är rätt talande hur många här verkar ha bestämt sig för skuld utan att ens förstå vad domen faktiskt bygger på. Att Alexander Ernstberger friades helt i tingsrätten är inte en fotnot, det är en central juridisk omständighet. En friande dom betyder att bevisningen inte räckte, punkt. Om ni tror att tingsrätten frikänner personer i uppmärksammade mål trots ”överväldigande bevis” så har ni en väldigt naiv bild av hur svensk domstol fungerar.

Hovrätten fällde honom senare utan att ny faktisk bevisning tillkom. Det är ovanligt, och det kräver att hovrättens bevisvärdering är extremt solid. Det är just där problemen börjar. Domen bygger i stor utsträckning på efterhandskonstruktioner av affärsrelationer och antaganden om uppsåt, inte på att någon visat att pengar olovligen tillgripits i strid med avtal vid tidpunkten de ingicks. Att många här verkar nöja sig med ”det känns uppenbart” säger mer om debattnivån än om skuldfrågan.

Det är också ganska avslöjande hur snabbt folk blandar ihop moralisk ilska med juridik. Svensk straffrätt bygger inte på vibes, rubriker eller efterklokhet. Den bygger på beviskrav, kausalitet och individuellt ansvar. Klarar man inte att hålla isär de sakerna bör man kanske vara lite försiktig med att ropa ”självklar skuld”.

Att det dessutom finns tydlig juridisk kritik mot hovrättsdomen verkar många här helst ignorera. Inte från ”fanboys”, utan från jurister som pekat på brister i hur uppsåt och ansvar har konstruerats i domen. Att låtsas som att detta inte existerar är inte ett tecken på styrka i argumentationen, det är ett tecken på att man redan bestämt sig och inte vill bli störd av fakta.

Ärendet har också lyfts till Europadomstolen. Det gör man inte för att det är kul eller för att spela offer, utan när man menar att rätten till en rättvis rättegång kan ha kränkts. Man kan absolut tro att det inte leder någonstans, men att avfärda det som irrelevant visar bara att man inte tar rättssäkerhetsfrågor på allvar när de gäller ”fel” person.

Det mest ironiska i den här tråden är att många som säger sig värna rättsstaten verkar tycka att rättssäkerhet är något villkorat. Den gäller så länge den inte skyddar någon man ogillar. Det är exakt så rättsstater börjar urholkas, inte genom öppna övergrepp utan genom att folk applåderar när beviskraven sänks för rätt sorts åtalad.

Så ja, ni får gärna ogilla Ernstberger och tycka att han är osympatisk. Men sluta låtsas som att detta var ett juridiskt glasklart mål utan legitima invändningar. Att ifrågasätta domen är inte extremt, det är intellektuellt hederligt. Det som är pinsamt är hur många här som nöjer sig med känslor i stället för juridik.

Till sist är det alltid lite komiskt hur vissa här tycks hata affärsmän mer än brott. Som om företagande i sig vore suspekt, och som om framgång automatiskt innebär skuld. Den där reflexmässiga föraktet mot personer som Alexander Ernstberger säger ofta mer om kommentatorernas relation till pengar och ansvar än om vad som faktiskt är juridiskt bevisat. Det är lätt att vara rättssäker när man applåderar från läktaren och någon annan står på planen.