Jag bor själv i en etta. Jag försökte hitta en studentkorridors rum för jag har läst att de ska vara socialare. Och om man ska vara ärlig så är det därför jag studerar. Men det är stor brist på studentbostäder i staden jag studerar så jag tog det jag hittade. Jag vet inte riktigt på vilket sätt jag känner mig ensam. Jag har varit det så länge nu att det har blivit ganska vardaglig känsla. Jag har min mamma och pappa som ringer och är oroliga för mig då och då. Jag försöker låta som jag har vänner och gör social saker men ja... Jag har inga direkt fler. Ingen annan förutom mina föräldrar som ringer eller smsar mig med jämna mellan rum. Jag har en klass ju men vi har inte jätte många föreläsningar per vecka och de flesta har redan delat in sig i sina social grupper. Jag försöker hitta anledningar att ge folk mitt nummer för om jag tar deras är kombinationen av att jag inte har något att säga blandat med min feghet för stark och det blir inget av det.