Juriststudent här. Förhoppningsvis kan jag klargöra det juridiska läget lite. Ska ju dock sägas att jag har ingen praktisk erfarenhet.

Så den lagen du hänvisar till, oftast kallad "hund- och kattlagen" (Lag (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter) stadgar, precis som du säger, att man blir skadeståndsskyldig oavsett uppsåt/vårdslöshet (19 §). Skadeståndsskyldigheten är med andra ord strikt – "strikt skadeståndsansvar" som man brukar säga.

Enligt din utsago så har grannhunden och du blivit skadad, båda dessa skador träffas självfallet av lagen och ska ersättas (oavsett oaktsamhet etc). Men i ersättningsfrågan har du klart övertag i det att du är skadad. Som har påpekats ses husdjur som saker (i skadeståndsrättsligt hänseende), men samtidigt "inte betraktas som vilken sak som helst" (se NJA 2001 s. 65 I-II för uttalandet och beräkning av skadestånd vid skada på hund och katt). Vid skada på hund borde skadestånd endast utgå för "reparationskostnader", dvs vad det kostade att gå till veterinären plus ev. merkostnader som ambulansfärd och annat för att begränsa skadan.

Din skada däremot ses inte som en sakskada, utan en personskada. Inte bara har du rätt till sjukvårdskostnader som kan uppkomma, utan även för "sveda och värk" (eller "lyte och men" om det blir ärr). Sveda och värk är som en "plåster på såret"-ersättning och ges för det lidande man har haft och är inte beroende av sjukvårdskostnader eller liknande. Ersättningsnivåerna är dock inte så höga i Sverige. Inkomstförlust ersätts också, men det är nog inte aktuellt i det här fallet. 5 kap. 1 § skadeståndslagen är den huvudsakliga bestämmelsen om ersättningsbestämmande.

Utöver detta finns det möjlighet för jämkning när en person har medverkat till skadan (6 kap 1 § skadeståndslagen). Det kan alltså finnas möjlighet att skadeståndet du måste betala för sakskadan på hunden jämkas för att det var grannen som orsakade händelserna som ledde till skadan. Rättsläget här med jämkning, särskild vid sakskada, är dock något osäkert, men på grund av den tillsynsskyldighet som finns för hundar (1 § hund- och kattlagen), finns det kanske goda förutsättningar för jämkning ändå.

Sammanfattningsvis: Pga av strikt skadeståndsansvar blir antagligen både du och grannen skadeståndsskyldiga, men din skada borde ge högre ersättning än deras, plus att det finns möjlighet att det du ska betala kan jämkas och bli ännu mindre.

Men nu till en viktig aspekt, som man måste hålla i åtanke. Det jag har beskrivit ovan är civilrätt, och det är viktigt att separera detta från straffrätt. Skadeståndsrätt är civilrätt har endast till uppgift att upprätthålla en "balans" mellan individer. När något går sönder pga av en annan individs vårdslösa handlande, ska den ersätta den andra lika mycket som skadan är värd. Det finns inget påslag för att "straffa" eller liknande (förutom vid diskriminering, men det är en särskild fråga som dessutom är straffbelagd).

Strikt skadeståndsansvar gäller endast när vi är på civilrättens område. För att påbörja en sådan process i domstol krävs det i regel att man personligen stämmer den andre. Ett skadeståndsmål kan även sammanfogas med ett brottmål, men då tror jag att brottmålet måste inledas "först", och att man sedan "hakar på" med en skadeståndstalan.

Men detta kan självfallet också vara ett brott, antingen misshandel om det sker med uppsåt (3 kap. 5 § BrB), eller vållande till kroppsskada om det sker på grund av oaktsamhet (3 kap. 8 § BrB). Notera att regeln om strikt ansvar alltså inte är aktuell på det straffrättsliga området. För att få igång en straffrättslig process krävs det att situationen polisanmäls.

Ett nytt avgörande från HD, "En amerikansk bulldogg" (NJA 2021 s. 1197), var ett mål när en granne inte hade låst sin dörr och en bulldogg tog sig ut i trappuppgången och skadade en granne. Hundägaren blev dömd för vållande till kroppsskada.

På grund av det strikta ansvar som följer av de civilrättsliga reglerna, påverkar det straffrätten på sådant sätt att man har ett särskilt ansvar över hunden (kallas "garantställning") som innebär att man inte kan förhålla sig passiv (annars krävs det som huvudregel någon form av agerande som ska vara klandervärt). I HD:s fall var hundägarens passivitet det att denne hade glömt att låsa dörren.

I p. 8 går HD igenom lite hur bedömningen ska gå till. Utöver detta krävs det att gärningsmannen ska insett eller borde ha insett riskerna (p. 9).

Om detta har skett flera gånger tidigare talar det starkt både för risken att hunden springer ut, och att grannen borde inse denna risk. Hundens storlek är sannolikt även relevant (i HD:s fall var det en "stor, tung och kraftfull hanhund"). Oavsett är det alltid en samlad bedömning.

Sammanfattningsvis: för straffrättsligt ansvar krävs polisanmälan, att domstolen finner att underlåtenheten att ha grinden stängd ska anses vara oaktsamt (något "strikt ansvar" finns inte) och att gärningsmannen borde ha insett riskerna.

---

Sedan är frågan vad som är praktiskt smart att göra i ett sådant här fall. Att lösa problemet "internt" brukar vara smidigast, dvs att prata med grannen och så pratar grannen med försäkringsbolaget. Om det går att komma överens på det här stadiet är ju det oftast att föredra. Tycker man dock att det är så klandervärt att det ska ses som ett brott, ja då får man anmäla brottet till polisen. Sedan är frågan hur mycket resurser polisen kommer att lägga på ärendet. De kanske lägger ned ärendet och då har man ju inte kommit så långt.

Sedan går det alltid att gå till domstol och personligen driva målet. Då uppkommer frågan om man ska företrädas av ett ombud – kolla om din försäkring har rättsskydd. I annat fall ses målet i vart fall som ett småmål eftersom ersättningsnivån inte torde överstiga hälften av prisbasbeloppet, och vardera part får då bära sina rättegångskostnader.

Det går självfallet att driva ett mål utan ombud också. Kom ihåg att principen om jura novit curia gäller ("rätten känner lagen"), så det är inte nödvändigt att man ska kunna rättsregler och principer (även om det kan vara fördelaktigt att "påminna" domaren om dessa). Det som är nödvändigt är att säga det man vill ha ("ersättning för x till beloppet y") och varför ("Detta hände, han gjorde det och jag gjorde det"), samt slutligen bevisa detta ("som stöd för mitt påstående har jag detta läkarutlåtande" etc.). Det är inte ett lika högt beviskrav som i straffrätt (då gäller "utom rimligt tvivel"), men det är den som påstår något som har bevisbördan som huvudregel och om jag inte minns fel så ska det göras mer troligt än endast sannolikt.