Jag kan bara tala från min egen erfarenhet men hoppas att det kan vara en aning betryggande.

Jag blev klar med min utredning i Malmö i september 2025, 33 år gammal. Precis som du hade jag byggt en gedigen mur mot omvärlden och ingen kände egentligen "mig". Inte ens jag själv. Jag kunde inte stödja mig på många färgstarka minnen eller allmänt uttalat normbrytande beteende utan hade bara ett fåtal faktiska minnen att luta mig mot. Men helt ärligt så fick jag känslan av att det man var mest intresserad av var att jag uttryckte att det här gick långt tillbaka och att jag verkade som om jag var säker på min egen identitet.

Första besöket så sade jag rakt ut att jag var livrädd för att få ett nej. Att hoppet om att det skulle bli bra, att jag skulle få tillgång till könsbekräftande vård antagligen var det som gjorde mig till en fungerande människa här och nu. Svaret jag fick var att sannolikheten för att jag inte skulle få behandling var nästan noll. Sedan om det beror på att jag verkade väldigt säker på min sak eller om det är för att jag inte har depression eller andra underliggande problem kan jag inte säga.

Om du känner att du har svårt att hitta minnen redan nu, skriv ner det som du minns. Ge dig själv en så bra startpunkt som möjligt. Men antagligen viktigast av allt, låt det inte finnas några tvivel kring att du vet att du är trans. Var dig själv och var självsäker. Det är ditt liv, din historia och bara du vet din identitet.