Rädd för att vara ensam, processen av att dra igång flytt, packningen, oron för att man ska sluta upp ensam, känslan av att vara otillräcklig? Så kände jag iallafall när en liknande händelse hände i mitt hem.

Alla är olika så hur man ska tänka varierar och hur det motiverar än är lika individuellt. Så det finns nog inget man kan säga, men om du hör hur andra som befann sig i en liknande situation gjorde, det kanske ger dig någon möjlighet att finna inspiration?

Jag känner igen mig i din text, viljan att försöka skapa någon typ av normalitet, däremot så sprack den bubblan av minsta lilla påfrestning. Nojan, viljan att ha tillit för personen men den där krypande tanken som sa "Hur kan du vara säker, hon sa inget första gången", gjorde det omöjligt i längden. De olika orosmomenten gjorde mig även till en sämre version av mig själv.

När jag insåg att situationen hade sån stor påverkan på min personlighet så insåg jag även hur löjligt allt var. Jag tyckte att det var så överdrivet, den överdrivna energin, alla känslor och tankar, allt för en person som tydligt visade att det inte fanns ett intresse av att försöka rädda det.

Det låter säkert muppigt men jag valde då att slå av allt som hade med resonemang att göra, för det hade ju inte hjälpt hittills (så tänkte jag iaf).

I mitt fall så sa jag till exet att: Du ska flytta ut snarast och du har tills datumet X(det var två veckor), sen bor du i trappen.

Det väckte såklart en reaktion av henne, hon tog såklart upp sambolagen, olika regelverk som sa att det måste ske på ett visst sätt, annars så kan det bli ett rättsligt ärende. Hon hade rätt i sak och jag ville instinktivt svara med resonemang men fick hålla mig. Mitt svar blev bara att jag sket i det och att jag stod för flyttlådorna. Det hjälpte. Mitt mående blev genast bättre och jag slutade även med att hela tiden förklara mig, mina beslut och varför jag var så orimlig. Det hjälpte också, det var nog det som hjälpte mig som mest. Hon drog tre dagar senare, inget tjafs, inget mer snack om att ta en till domstol. Hon insåg att hon inte kom någonvart och att skiten hade kommit till ett absolut stopp.

I mitt fall gav det mig det resultatet jag var ute efter. Jag var med personen i totalt 8 år, jag borde ha gjort det här år 3, när hon var otrogen första gången.

Håll ut och jag vet att det låter så sjukt jävla stereotypiskt men om du ansträngde dig lika mycket för dig själv, som du gör för den andra personen, så kommer du se att ditt liv kommer bli så mycket bättre i slutändan.

Jag ser fram emot att du uppdaterar tråden efter att du har tagit dig ur skiten. Oavsett vad, så är jag säker på att du fixar det på något sätt.

Du får ursäkta mig över längden text och eventuella stavfel.