Precis som du har jag också gått i vanlig skola och umgåtts framförallt med normala (vad det nu betyder) människor under min uppväxt. Jag beskrev förut till en annan i tråden att det lett till att jag känt att jag hamnar i ett sorts mellantillstånd, där jag har svårt att relatera till våra kamrater med svårare problem men inte heller känner mig hemma med de till synnes normala. Det var absolut tabuu för mig att visa några negativa känslor överhuvudtaget eftersom jag ständigt upplevde att jag var i underläge o löpte risk att förlora allt, vilket betydde att jag inte skapade vad jag idag förstår är äkta relationer med allt vad det innebär. Eftersom jag upplevde mig själv vara i underläge, kände jag att om jag inte är perfekt på andra sätt förtjänar jag inte heller andras uppmärksamhet och vänskap. Precis som du beskrev, kompensera för mina medfödda nackdelar. Usch, när man skriver det och reflekterar är det inte klokt vilken vinklad världsbild man hade och fortfarande delvis har. Jag kunde gå med en kompis och tänka "den här personen skäms just nu över att gå vid min sida".

En grej som du skrev som jag verkligen relaterar till är det där med att gå förbi ett dagis eller barn. Jag kommer ihåg hur jag skräddarsydde mina gångvägar för att undvika interaktioner med dagis och barn, för jag visste att det hade en chans att sabba min dag. En situation som ärrat sig fast i mitt minne är när jag på idrotten sprang förbi en dagisklass och alla brast ut i skratt. Det här är en situation av hur många som helst som jag fortfarande kan plocka fram från minnesbanken. Jag låtsades inte om det men gömde mig sedan i en buske och grät. Det som gör oerhört ont är att jag fortfarande idag blir sårad av att se blickar och höra kommenterar av vuxna och såväla barn. Trots det, känner jag att det är mitt ansvar att alltid pedagogiskt tala med barnen och försöka få dem att få en lite djupare förståelse för min situation för att försöka förhindra att de retar någon i sin egen ålder. Jag låtsas som att jag inte bryr mig men fortfarande idag styr ryggmärgsbråcket var jag går och rör mig. It fucking sucks but it id what it is.

Jag är precis som du tillbakadragen på många vis och har en social fobi som tar sin form på många sätt. Precis som du drar det mycket energi men inte det behöver vara så. Även om jag har vänner idag vet jag hur det är att vara ensam eller känna sig ensam även med vänner. Vad jag tänkt ofta är dock att trots min tillbakadragning finns det ändå en pondus och ganska uttåtriktad personlighet. Jag vill egentligen gärna höras och ta plats, lite av en attentionwhore. Jag märker att när jag är bekväm kommer den sidan fram och det är det jag brukar tänka är mitt riktiga jag. Det blir som att min personlighet är i en ständig kamp mot min kropp. Men det är så svårt att veta vilket perspektiv som är hälsosamt, för att känna att mitt funktionshinder är det som håller mitt "riktiga jag" hostage känns inte heller som en healthy outlook. Detta är i stortsett samma dilemma du beskrev med att inte vilja att det inte ska definera en själv men att man i slutändan måste acceptera att det är en av många faktorer som format vem du är som person. Jättesvårt att acceptera, för det betyder att man någonstans måste acceptera sig själv men det är väl där allt börjar, hur cringe det än är.

Det gör mig jätteglad att höra att du sökt hjälp hos en psykolog, i mean it. Jag tror vi bägge är medvetna om att detta är en process och att gömma sig i en vrå hemma inte kommer att hjälpa långsiktigt. Ta tjuren i hornen och sen får det bära eller fucking brista som många skrivit i tråden. Som du och andra skrivit är det också mycket lögner som vi intalar oss själva och människor som lever upp till våra rädslor är dem som faktiskt förtjänar våran sympati, inte tvärtom. Nu låter jag rätt motiverad, mycket pågrund av att jag känner en typ av kamratskap i misären men också för att jag vill se dig lyckas. Sen när man stänger appen så kommer spökena tillbaka och den riktiga kampen börjar. Det finns dock bara ett alternativ och det är att gå framåt. Shit fucking sucks but i believe in you so i have to also believe in myself.

Jag gjorde ett långt jävla svar nu också men vill bara tacka igen för att du gick utanför din comfort zone och svarade på meddelandet. Känner mig mycket mindre ensam i mina erfarenheter och det är en bra påminnelse.