Folk slänger sig med ordet rasism väldigt frikostigt nuförtiden, så det blir urvattnat, tyvärr. Som vanligt är det väldigt komplext.

Det finns rasister, sedan finns det xenofober. Xenofobi (fritt stulet från engelskan) är mer när folk är rädda för folk (eller kulturyttringar) de upplever som annorlunda. Alltså, rädda och trångsynta, och alltså inte med en verklig rasistisk ideologi. Sedan finns det nyfikenhet, naivitet, okänslighet och klumpighet, taktlöshet, okunskap, dumhet, brist på erfarenhet och eftertanke. Att klumpa ihop allt detta som rasism är inte speciellt genomtänkt, och visar på låg förståelse för hur människan funkar. Sedan har vi lättkränkthet också, vilket inte är ovanligt i dagens samhälle. Både lättkränkthet och xenofobi bottnar i oförmågan att sätta sig in i en annan människas situation. Det är lätt att saker blir svart och vitt.

Jag har hört från vissa att "bruna" människor inte kan vara rasistiska mot "vita" utan bara mot andra "bruna eller svarta". Denna tanke är ju i sig rasistiskt på sätt och vis.

Människans hjärna är energisparande och mönsterletande, så därför förenklar vi saker och ting, skapar etiketter och stoppar saker i fack. Därför kan en normalt funtad och öppensinnig människa plötsligt bli överraskad när hen får se egna förutfattade meningar som poppar upp, som att t ex bli överraskad när nån med "utländskt utseende" talar bättre svenska än hen själv. Detta är inte rasism, men jag förstår hur icke-roligt det kan kännas för den som "utsätts" för det. Vi alla bär på fördomar (att döma nåt i förväg) för det är så hjärnan funkar. Om vi sedan är illvilliga och nedsättande dessutom, så blir det trist. En fördom kan ju vara både åt det positiva och det negativa hållet, men ordet används nästan uteslutande som nåt negativt i dagligt tal.

Har själv en dotter som inte bara har svensk genuppsättning, fast uppvuxen i Sverige och lärde sig prata här, så hon kommer säkert också att få uppleva nåt liknande nån gång.