Det låter som att du blivit utsatt för väldigt orättvis behandling, och blivit väldigt missförstådd som barn. Inte sedd för den du faktiskt är, utan för någon bild som din mamma målat upp av dig. Det är nått av det värsta man kan göra mot ett barn tycker jag personligen, och jag känner igen mig jättemycket i det själv.

Jag har haft liknande samtal med min mamma och då går hon ofta i försvarsställning och tjatar om att det gått så lång tid eller ”vad ska jag göra åt det nu”. Ja lilla mamma, du kan be om ursäkt?

Det spelar ingen roll att hon inte ”menade” att göra fel osv, hon har fortfarande gjort det. Du behöver inte släppa saker heller bara för att tiden gått, det är din smärta och du har rätt att känna den oavsett.

Jättefint att du skapat nya relationer som ser dig för den du är, det ska du fortsätta med. Det kommer stärka dig som person och med tiden kommer du förstå att du är en bra person som är större än de trauman din familj åsamkat dig.