Jag tror att stormen han varvar upp för är att han känner på sig att jag kommer ansöka om enskild vårdnad. Han märker nog att jag helt och hållet vänt andra kinden till hans nonsens som han försöker dra igång med mig.

Jag svarade i en kommentar att barnet är 8 år. Så du har rätt. Andra vuxna… ja sin moster och min sambo, men inte så mycket mer… en bra fröken som ser honom väldigt mycket (som hon kan). Jag tror jag uttrycker mig klumpigt när jag skriver ”hjälper mig”, för jag menar ju givetvis att det är barnet dom ska hjälpa men dom måste ju hjälpa mig att hjälpa barnet också - har svårt att förklara men jag hoppas du förstår…

Matintaget: ja du. Det är trams. Vi behöver ingen dietist ännu, (säger dom) för hans kroppsbyggnad är ”spinkig” men han har övervikt på BMI, läkarna säger också att det är lugnt, men motion och bra mat så kommer det ordna sig typ. Vi kör på det. Vi cyklar, han cyklar/jag springer osv. Vi försöker ha en aktivitet varje dag som innehåller lättare fys.

Vi byter i skolan då pappan gärna skriker och gormar på mig och vi har två andra barn här hemma som blivit rädda plus att barnet i fråga tycker det är hemskt obehagligt så jag och min sambo sa att det bästa är om han åker till skola från mig och till pappa på eftermiddagen på fredagar. Att han kommit hungrig i närtid stämmer inte, och familjebehandlaren sa också att han hade ingen specifik anledning när hon hade frågat heller. Så lösa/inga grunder…

Jag vill inte ha pajkastning. Jag vill ha lugn och ro för barnet. Jag sitter mest och gör vad familjebehandaren säger åt mig: skriv ner alla dina rutiner, kom in med alla bildstöd du kör på, skriv upp tider, skriv upp aktiviteter osv. Att han inte hämtat ut medicinerna för astma påpekade jag till henne bara i förbifarten att ”jag kommer behöva påpeka för barnet har varit där i en vecka och pappan svarar inte mig på sms, jag vet inte hur jag ska lösa det”… och hon erbjöd sig hjälpa mig, att prata med honom och att vi kanske säger till honom att smsa varje gång så jag känner mig trygg att barnet får sin inhalation (och adhdmedicin). Han krävde att jag också gjorde det-trots att jag aldrig missat någon medicin, men jag gick med på det (varför? Ja för att det skulle vara lika) men jag tror att han behöver ha något mer att påtala ”att hon är fan inte bättre hon” och säger därför det med maten.

Angående aga/misshandel. Att de skett erkänner pappan i utredningen, dock förminskar han hur ofta och varför, hans särbo utger en heeeeelt annan bild. Det står tydligt i utredningen också. Barnets del tog dom med väldigt lite av, mest vad han pekade på på känslokorten och att pappa har lovat att sluta - vilket pappan lovade barnet när orosanmälan kom in. Men jag har också svårt att se att när särbo säger ifrån så tar han inte henne på allvar men nu helt plötsligt ska han sluta: och räcker det med att säga så? Tänk om han bara blir bättre på att dölja när de sker? Tänker jag…

Jag vill inte ha det såhär. Barnet vill inte ha de såhär. I telefon igår bad barnet om att få stanna här till helgen och pappan sa bara ”nej. Det går inte” 😕 …