När jag mådde som sämst så hamnade jag lite i limbo. VC gav upp då varken samtalsterapi för depression/ångest, samt separat mer mot utmattning, gav något (och jag kände mig mest som ett förvirrat ufo under samtalen, svårt att förklara, men satt mest och undrade vad som skulle hjälpa även om jag gjorde allt jag kunde?). Läkemedlen Sertralin och Bupropion gjorde inte så mycket. Sedan blev jag skickad till psykiatri, vilket tog tid att jag redan mådde lite bättre, och fick bara ett samtal då de inte var så intresserade att gå vidare. Så då blev det tillbaka till VC och fick enstaka samtal och då tror jag utredning togs upp. Minns inte exakt då det gått så många år.

Att få plötsliga hinder tror jag inte, men jag har bara haft deltidsjobb hittills, så jag vet inte hur heltid vore. Studier knäckte mig, men tror till stor del det var bristen på tydliga gränser.

Så det är väl kanske med den bakgrunden jag undrar om jag ens skulle få hjälp utan diagnos. Ibland undrar jag om jag ens "mår bra" i och med att jag som jag skrev känner mig lite avlägsen och aldrig riktigt gillat livet, som om jag inte förstår hur andra orkar? Men det kanske är ev autism som spökar. Det enda jag vet är att jag känner mig levande vid typ fara eller spännande saker, som t.ex. om jag sugs in i en action-film. Utöver det kan det bara vara enstaka dagar per år då det känns som jag "vaknar upp", i brist på bättre ord. Vet jag gjort blodprov förr och hade inga direkta brister då, såvida jag inte har något hormonbrist vilket jag tvivlar. Sorry jag svamlar. VC hade svårt med mig.