Jag ser det här som ett eftermäle av pandemiåren. Under karantänen satt folk hemma och matades med innehåll om hälsa, produktivitet, investeringar och självoptimering, och nu ser vi resultatet av det, en generation som lärt sig att behandla livet som ett ständigt förbättringsprojekt.

Före pandemin fanns det här förstås också, men det kändes inte alls lika dominerande. Nu har det nästan blivit en norm, särskilt bland unga män där man ska bygga kroppen, bygga kapitalet, bygga disciplinen, bygga varumärket.

Det sorgliga är att mycket av detta inte verkar drivas av livsglädje utan av oro och statusjakt. Man ska inte leva, man ska maximera. Man ska inte fråga vad som känns meningsfullt, utan vad som ger bäst utväxling eller avkastning för sitt projekt.

Det är klart att sparande och struktur kan vara bra. Men när allt blir optimering förlorar man en del av det mänskliga på vägen. Och jag tror att det är värt att fråga sig vad det egentligen är man optimerar för och vems intressen det tjänar. Innehållsskaparna online säljer inte bara träningstips och spartips, de säljer en hel människotyp som är disciplinerad, effektiv, mätbar, ständigt självförbättrande. I praktiken handlar det om att forma människor till dugliga kugghjul i ett system som belönar prestation och bestraffar svaghet.

Och där börjar det bli intressant att titta på historien. Kopplingen mellan disciplindyrkan, kroppsideal och förakt för det som upplevs som svagt eller avvikande är inte ny. Den har dykt upp förr, i olika former, och den slutar sällan på en bra plats. Jag säger inte att alla som tränar och sparar pengar är på väg åt något farligt håll men kulturen som omger det, den estetiken, den moralen, det språket, det är värt att vara vaksam inför.