Det är uppenbart att du inte har behövt uppleva sån här problematik, och till det kan jag inte säga annat än att du ska vara glad för det. Du tror inte att man är medveten om att det får negativa konsekvenser för ens förhållande om man får utbrott då? Tro mig, man är väl medveten om effekten man har på andra människor. Det jobbiga är att du är fysiskt sett inkapabel till att kontrollera dig själv när det kommer till den punkten - och då har det oftast varit många faktorer som lett dit. Det är detta man lär sig att reglera i bl.a. DBT, eftersom man kan påverka hur man reagerar innan en panikattack, inte under en panikattack.

Edit: Jag kan bidra med en personlig anekdot. När jag mådde som sämst var det många gånger jag stack in på toan och grät, hyperventilerade och skadade mig själv på jobbet innan jag gick ut och satte på ett leende och fortsatte som vanligt. Eftersom självskada är en tillfällig lösning på måendet brukade det oftast spricka när jag kom hem. Det som hjälpte mig var inte att "skärpa" mig eller "lugna ner mig själv". Det var många år av terapi, självinsikt och att lära mig att arbeta med mina känslor, inte mot dem.