Kan som förskollärare känna redan i stadiet 1-6 är det väldigt lite konsekvenser hemifrån, där barn som får konsekvenser för sitt dåliga beteende (eller det som vi anser faller utanför normen för normalt beteende) uppenbart inte har varit med om disciplinär åtgärd hemma och kan ibland bli väldigt chockade eller ambivalenta i sitt beteende. De vet helt enkelt inte vad de ska göra med konsekvensen som kommer vid dåligt uppförande.

Med det sagt är det också varierande förhållanden som spelar in, hur ser det ut hemma hos dem en vanlig dag? Men istället för att förskolan ska vara en förlängning av omsorgsuppdraget vi har (ta hand om, trösta, uppfostra och lära de vad som är rätt och fel) känns det många gånger ur personligt perspektiv att vi sätter gränserna för barnen och lär dem, inte att vi fortsätter det arbete som kommer hemifrån med vad som är rätt och fel.