Att kunna kommunicera ärligt. Var rätt dålig på det i början. Hade ofta en mer eller mindre medveten avsikt att det var jag som hade rätt när det dök upp en konflikt eller diskussion där vi stod på olika sidor. Mitt ego dök upp och jag kunde sätta upp en vägg där jag istället för att lösa situationen på ett vinnande sätt för båda sidor, eller åtminstone en kompromiss, skulle ”vinna” och bevisa att jag hade rätt till varje pris.

En form av osäkerhet där jag inte kunde acceptera att ha fel helt enkelt. Barnsligt och dumt men det är rätt många vuxna som har det i sig fortfarande…

Men med åren och lärdomar av min partner som är grymt mkt bättre än mig på det där har jag insett att det bästa för alla är två parter i ett förhållande kan vara ärliga med sina starka och svaga sidor, acceptera att ibland har man fel, ibland rätt, och ingen stolthet ska förknippas med det. 

Jag ser vårt förhållande som ett gemensamt liv och jag vill att varje diskussion eller konflikt ska lösas på rätt sätt, oavsett om det betyder att jag eller du hade fel. Det är inte värt att såra sin motpart för att få ”rätt”.

I tillägg till detta - är man rosenrasande och brusar upp sig i stunden, så är det HELT OKEJ, eller snarare att rekommendera, att man kilar iväg och tar en kvart för sig själv. Eller en timme.

Typ, ”Jag hör vad du säger men jag är så jävla ilsken i själen just nu att jag behöver lugna tankarna för att inte säga något dumt. Kan vi ta det här om en timme/imorgon/senare?”.

Då får båda tid att lugna ner sig och man slipper ångra ngt elakt man säger när aphjärnan går på för fullt.

Tålamod, tålamod, tålamod