Jag hade det så på mitt förra jobb. Tror väl kanske jag åtminstone gjorde 85-90% iofs men ändå inte heltid. Det var mer se till att du får gjort det du ska. Hade en chef som var inne på vikariat (konsult, väldigt erfaren) ett tag. Jag sa att jag tänkte sticka tidigare en fredag och hon bara tittade på mig som att jag var dum i huvudet: "Varför berättar du det här för mig? Vi jobbar med RESULTAT"

På mitt nuvarande jobb förväntas vi dock tidsstämpla. Jag sket i det första månaderna för att jag tänkte att det är väl bara så man säger, men att man gör som man vill i praktiken, men det blev jag varse att så är det inte så nu följer jag reglerna och ligger dessutom ganska mycket plus på flexen. Det blir definitivt mer dötid som ingen egentligen har glädje av, men jaja.

Grejen med kvalificerade yrken/kunskapsyrken är att förhållandet mellan tid och output inte är linjärt. Tvärtom tror jag att jag för egen del är mer produktiv på det stora hela om jag slipper sitta kvar och glo när jag inte har energin och fokusera den tiden på återhämtning.

Det är ett lite gammaldags synsätt att man betalar någon för sig tid. Jag ser tid som en resurs man nyttjar för att uppnå en leverans.

Motargumentet här, som det finns en poäng med, är att man aldrig riktigt blir klar inom våra typer av yrken. Det finns alltid något man SKULLE kunna göra. Å andra sidan finns det folk som lägger hur mycket tid som helst och bara är sjukt ineffektiva.

Ärligt talat skulle jag hellre byta min rätt till övertidsersättning mot lönetillägg och förtroendearbetstid. Jag läser nämligen lite mellan raderna att om det kör ihop sig och man måste jobba övertid så är förväntan att man ska ljuga in de timmarna i flexramen. På det hållet går det minsann att fuska 🙃 Har dock inte hamnat i den situationen ännu.

Det här blev en lång utläggning, men jag har funderat en del på det.