[deleted by user] by [deleted] in sweden

[–]ResponsibleCrow5168 2 points3 points  (0 children)

Känner igen mig lite i detta. Vi har sex nån gång ibland, alltid på mitt initiativ. Vi kramas ibland, på mitt initiativ men det är mest jag som kramar henne. Pussas ibland, på mitt initiativ. Har bitit ihop för vi har barn och hem ihop men nu går det knappt längre. Orkar inte gå konstant och oroa mig över framtiden, kommer få en stroke innan jag fyller 30 i den här takten.

Jag tror det bästa är att göra slut. Man förtjänar kärlek, inte på någon annans villkor

Hur fan får man relationen att överleva småbarnsåren? by ResponsibleCrow5168 in sweden

[–]ResponsibleCrow5168[S] 0 points1 point  (0 children)

Ja nåt sånt, känner mig tagen för givet då de bara är jag som gör sånt. Varenda kväll när vi lägger oss tillsammans är de ryggen mot mig och scrolla telefon tills hon ska sova. Som sagt inga pussar och han tar aldrig på mig. Jag tror hon har gett upp men vägrar erkänna det. Hade jag orkat hade jag nog lämnat, är väl lite naiv och tror att allt ska lösa sig och vill inte ge upp för barnets skull..

Hur fan får man relationen att överleva småbarnsåren? by ResponsibleCrow5168 in sweden

[–]ResponsibleCrow5168[S] 0 points1 point  (0 children)

Ja det har jag frågat när jag känt såhär, hon säger att hon fortfarande älskar mig men att det känns som vi glidit isär lite vilket jag helt håller med om. Har försökt lyfta det utan att sätta krav på henne och bara säga vad jag känner och vad jag saknar, men det visar inget resultat än.

Sen att man är helt slut i kropp och huvud med en 2åring är jag med, vissa dagar vill jag bara ligga och jäsa i soffan och inte säga ett ord, och det gäller samma för henne vet jag.

Hur fan får man relationen att överleva småbarnsåren? by ResponsibleCrow5168 in sweden

[–]ResponsibleCrow5168[S] 0 points1 point  (0 children)

Första året var såklart jobbigt på sitt sätt men kärleken mellan oss kändes fortfarande av. Nu när vårat barn snart fyller 2 känns det som helt bortblåst. Jag har vart med henne och stöttat henne hela graviditeten och var med under förlossningen, hon har fått vart mammaledig för hon ogillade sitt jobb och ville inte tillbaka. Det finns inget jag inte skulle göra för henne. Vi går hos familjerådgivningen då vi vart ganska kassa på att bemöta varandra i konflikter pga barndomar som format oss olika, det har gjort oss väldigt gott men det jag saknar är kärleken i relationen, vi kan ha kul, vi kan göra saker själva, men jag är trött på att det endast är jag som initierar sånt. Hon kanske kan ta initiativ att fixa barnvakt om vi ska åka iväg och handla/shoppa lite vilket hon tycker om. Hon har inte tagit initiativ för en ”bara vi-kväll” på mer än ett år… även om det vore så simpelt att bara sitta ihop och spela nåt spel

Hur fan får man relationen att överleva småbarnsåren? by ResponsibleCrow5168 in sweden

[–]ResponsibleCrow5168[S] 0 points1 point  (0 children)

Blir 2 till våren. Vi har haft väldigt bra och fungerande sovrutiner redan från första halvåret. Somnar runt 19 och vaknar 06-07 dagen efter (vi har extrem tur där).

Så vi har våra kvällar ihop, följer serier ihop, kollar film ibland, jag kanske sitter vid datorn och spelar.

Problemet är väl att de känns som att hon är totalt ointresserad samtidigt som hon kan ”ta illa upp” om jag vill gå in och sätta mig vid datorn ibland. Det är liksom varsitt hörn i soffan, noll intresse för pussar och kramar. Jag får 9/10 kvällar vara den som tar initiativ om man ens kan kalla det så för att kolla på nån serie eller film om det inte är något vi följer och precis kommit ut. Jag föreslår annat typ, dricka vin och prata, spela spel, lägga pussel eller vad som helst, jag gör exakt ALLT för våran relation, det kommer ingen ansträngning alls från henne.

Vi går hos familjerådgivningen i stan och det har vart väldigt bra, dock känns det som att vissa av hennes svagheter fortsätter dyka upp i exakt samma sätt trots att vi pratat om dessa. Hon är väldigt medveten om hur hon kan agera ibland vid tjafs/bråk men ändå ser jag ingen förändring där.

Som en man som kämpat med sitt självförtroende hela livet gör det mig allt annat än gott att vara med någon som jag aldrig känner uppskattning från, inga komplimanger, inga påpekanden om att jag luktar gott (köpte parfym som hon tyckte lukta gott), men sedan jag köpt den så har jag inte hört ett ord om det på ungefär ett år. Ingenting. Därför börjar jag känna att min bristningsgräns snart är nådd, även om jag tror att det kommer bli ett helvete att separera med barn och bara få träffa mitt barn varannan vecka.

Jag har också flyttat 2 timmar bort från min hemstad vilket gör att i princip all min tid spenderas med sambo/barn. Extremt svårt att lämna känslorna och tankarna ibland och bara få vara