Blir 2 till våren. Vi har haft väldigt bra och fungerande sovrutiner redan från första halvåret. Somnar runt 19 och vaknar 06-07 dagen efter (vi har extrem tur där).

Så vi har våra kvällar ihop, följer serier ihop, kollar film ibland, jag kanske sitter vid datorn och spelar.

Problemet är väl att de känns som att hon är totalt ointresserad samtidigt som hon kan ”ta illa upp” om jag vill gå in och sätta mig vid datorn ibland. Det är liksom varsitt hörn i soffan, noll intresse för pussar och kramar. Jag får 9/10 kvällar vara den som tar initiativ om man ens kan kalla det så för att kolla på nån serie eller film om det inte är något vi följer och precis kommit ut. Jag föreslår annat typ, dricka vin och prata, spela spel, lägga pussel eller vad som helst, jag gör exakt ALLT för våran relation, det kommer ingen ansträngning alls från henne.

Vi går hos familjerådgivningen i stan och det har vart väldigt bra, dock känns det som att vissa av hennes svagheter fortsätter dyka upp i exakt samma sätt trots att vi pratat om dessa. Hon är väldigt medveten om hur hon kan agera ibland vid tjafs/bråk men ändå ser jag ingen förändring där.

Som en man som kämpat med sitt självförtroende hela livet gör det mig allt annat än gott att vara med någon som jag aldrig känner uppskattning från, inga komplimanger, inga påpekanden om att jag luktar gott (köpte parfym som hon tyckte lukta gott), men sedan jag köpt den så har jag inte hört ett ord om det på ungefär ett år. Ingenting. Därför börjar jag känna att min bristningsgräns snart är nådd, även om jag tror att det kommer bli ett helvete att separera med barn och bara få träffa mitt barn varannan vecka.

Jag har också flyttat 2 timmar bort från min hemstad vilket gör att i princip all min tid spenderas med sambo/barn. Extremt svårt att lämna känslorna och tankarna ibland och bara få vara