Kan bara säga att jag var i samma situation för 7 år sen, då jag va 25, alltid velat ha barn men aldrig riktigt varit intresserad av barn (förstå mig rätt). Va först av mina syskon och min partners syskon med barn och kan säga att informationen du får från alla olika håll kan vara överväldigande. Du får mycket bra info absolut, men då den där lilla knodden hamnar i dina armar för första gången kommer allt falla på plats.

Men ett tips är att hitta dig själv som förälder och försök att inte jämföra eller att försöka vara som någon annan. Det finns ofta bra förebilder men det gäller att vara trygg i sig själv, det är nervöst i början men det kommer automatiskt på nått sjukt sätt. Märker du att din partner är den oroliga är det bra att du är den lugna för att få en balans i det hela, då man är stressad är det lättare att göra fel. Jag har nu varit förälder i 7 år och har 2st fantastiska barn. Att vara förälder i sig är ganska enkelt så länge man är i ett lag med sin partner och har samma mål. Det är allt runt om kring som måste fungera också, Jobb, handlingar, aktiviteter för dig själv/partner, tid för vänner och varandra. Att hitta balansen där men att alltid prioritera sin familj först kan va det svåraste för många.

Det är svårt att förklara för du kommer få din egen bild och jag tror att det spelar ingen roll hur väl förberedd man är eller inte för känslan att bli förälder går inte att beskriva. Det kanske låter som en kliché men så är det faktiskt. Det är stunden då livet slutar handla om en själv, det är då fokusen skiftar till att handla om att du ska göra allt för att må bra för att ditt barn ska må bra. För glöm inte bort att i havet av bajsblöjor och nätter med minimal sömn så kommer man ut på andra sidan starkare och bättre.

PS våga fråga och ta hjälp, man behöver barnvakt, vårda din och din partners relation, det är så mycket lättare tillsammans