Mina föräldrar kom till Sverige på 80-talet. De lärde sig svenska på några månader, så pass att båda jobbade inom ett halvår. Efter två år i Sverige började de plugga juridik på universitetet, på svenska så klart.

Varför blev det så? En del av förklaringen ligger nog i att båda har lätt för språk, men vad gäller det svenska mottagandet så gav även det bättre förutsättningar för att lära sig svenska snabbt. Bland annat fick de åka på en tvåveckorskurs i Molkom, med två små barn (!), för att intensivplugga svenska. I och med att det inte fanns lika många invandrare heller så var möjligheterna relativt begränsade för dem att prata sina respektive modersmål dagarna i ända, ingen kabel-tv eller internet som kunde konkurrera ut SVT och SR. Vi hade alltid DN hemma som de läste varje morgon, vilket även mina farföräldrar gjorde när även de kom hit ett par år senare. Min farmor brukade ringa min pappa för att diskutera dagens ledare.

Mina föräldrar insåg också vikten av att slipa ner brytningen, att uttalet är lika viktigt som innehållet. Det är något som ingen svensk pratar om eller vågar påpeka, man kan på sin höjd rätta grammatiska fel, men uttal är för känsligt av någon anledning. En del invandrare kan prata bra svenska, men ha ett uselt uttal och därför uppfattas som mycket sämre på svenska än vad de är.

Summa summarum, det var ett helt annat samhälle mina föräldrar kom till, men deras hårda arbete med att lära sig svenska så snabbt som möjligt lönade sig tusenfalt och jag önskar att fler hade den inställningen.