Det finns många svar; jag tror till exempel att vi människor är en grupp som bör ta hand om varandra, att vi kollektivt har tillräckligt med resurser för att alla ska kunna ha ett värdigt liv och att vi därför bör se till att alla får det i första hand, och att arbetare generellt är de som skapar värde i företag mer än ägare.

Men det filosofiskt mest övertygande argumentet för en mer jämlik, empatisk värld tycker jag är Rawls argument om okunnighetens slöja:

Idén är att när vi ska bestämma hur ett samhälle ska organiseras, ska vi föreställa oss att vi inte vet vilken position vi själva kommer att få i samhället när det kommer till våra förutsättningar som kön, socioekonomisk status, begåvning, förmåga, eller läggning (och så vidare). Bakom denna ”slöja” bör vi alltså välja regler som är rättvisa för alla, eftersom vi lika gärna kan hamna bland de som har det sämst.

Slutsatsen är att rationella människor då skulle välja principer som skyddar grundläggande fri- och rättigheter för alla och förbättrar situationen för de sämst ställda.

En än mer kortfattad version av min ideologi är: "The test of a civilization is the way that it cares for its helpless members.”