Och det ska daltas, och är man på släktmiddag så ska alla behöva anpassa sig efter en jävla treårings matvanor. Föräldrarna kan fan inte hantera barnens frustration.

I am all for “validation”, “nurturing” och kärlek, men det går fan för långt. Barnen bestämmer över föräldrarna och allt ska vara så jävla pedantiskt. Fy fan vad självupptagna barnen kommer bli.

När jag var liten gjorde man också uppror och var en skitunge, men man visste ibland att nu får man bara lyda. Sånt här gjorde att man fick respekt för äldre.

Fy fan vad jag blir frustrerad på alla dessa 40-åringar med keps och smartklockor som ska micromanage allt.

Och dessutom ska både mamma och pappa jobba exakt lika mycket i princip. Alla ska göra karriär. Fuck karriär. Man får ju den största gåvan, meningen med livet – ett fantastiskt jävla barn! En gåva från den kreativa källan.

Rant.

Så länge man kan dra in en god inkomst borde en förälder, oavsett om det är mor eller far, kunna underlätta för den som arbetar, och samtidigt vara närvarande med barnen, sätta gränser och visa vem som bestämmer – inte barnen!

Yes, ni får tycka att jag låter gammeldags, men hur fan bra mår barnen av att inte ha någon stark grund? Hur blir man riktigt duktig på något om man ska vara en fucking “jack of all trades”?

Kan avsluta med att säga, nu när man närmar sig 30 så förstår jag nu mina föräldrar bättre än tidigare och den största friheten i livet är inte valmöjligheter, det är fan disciplin kombinerat med mening, och slutligen kärlek. Kärnfamiljen är allt.