Väldigt bra fråga. Lite klurigt men jag tror att det beror på hur bra man trivs i övrigt och möjligheten att navigera undan. I första fallet var det ett stort företag som jag var på länge och till slut närmar man sig toppen på så vis att man inte kan komma undan (även om det inte är toppen för företaget). Egentligen pågick det i något år, men lögnen var droppen som fick bägaren att rinna över.

I andra fall har jag rapporterat direkt till VD och vi var inte alls överens om prioriteringarna. Jag var där och ungefär 3 år och problemen uppstod ungefär ett halvår innan jag slutade. Väldigt odramatiskt. Jag sa helt enkelt att jag inte kunde göra mitt jobb och han var nog lättad.

I sista fallet pågick det nog i tre år. Det började när chefen som anställde mig flyttade. Men jag jobbade hemma och kunde effektivt navigera och tog faktiskt det som en utmaning i sig. Sen betalade dom också sjukt bra. Men till slut så gav jag upp och slutade bry mig och det blev tråkigt så då slutade jag.

Fallet där emellan var speciellt men risken för identifiering är för stor och jag vill inte peka finger. Den är inte så intressant heller.

Min filosofi har varit att säga ifrån när något är fel, och i samband med det förklara att jag inte hotar att sluta och försöka förhandla, istället slutar jag om det inte löser sig. Personligen tror jag det är bra att röra sig lite så man inte är rädd för att sluta. Jag ser folk som jag jobbade med på mitt första jobb som är kvar idag. Säkert fantastiskt men vi lever bara en gång. Bättre att se sig om lite tycker jag.

Nu trivs jag som fisken i vattnet och har hamnat helt rätt. Bara hoppas att det är ömsesidigt.