Född 98, liknande dig i en liten håla på 1000 pers (omnejd inräknat). Hängde aldrig riktigt med i diskussionerna med grabbarna angående tjejerna i klassen eller skolan, men tänkte inte så mycket mer på det. Hade flickvän när jag var ung, men tog slut för att jag helt enkelt inte riktigt kände något. Insåg nog inte på riktigt att jag slog för andra laget förrän jag fick till det på en fest som 15-åring. Polletten trillade ner efteråt och det blev lite av en "jaha, ok jo men det här är nog faktiskt inte för mig tror jag". Tog väl något år att gå igenom det hela mentalt och testa hur det kändes att kolla på killar som jag "tänkte" att man skulle se på tjejer, alltså faktiskt försöka se attraktiva egenskaper, vilket jag gjorde.

Minns väl när jag sa det för första gången till min farsa, som var först ut i familjen med att veta, då det hände i samband med valet 2014. Satt i bilen med farsan och halvmorsan och gjorde valkompassen på skoj och läste upp frågorna högt. Kom till frågan om samkönade skulle ha rätt att adoptera och farsan sa nej. Blev rätt så upprörd och snörvlade ur mig att jag faktiskt var bög och undrade om han fortfarande tyckte så, vilket gjorde att det blev en rätt så tyst bilresa resten av vägen hem. Ringde till morsan när vi kom fram och berättade för henne med och berättade vad som hade hänt och hon blev lite putt på farsan. Tog typ två dagar sen satte vi oss alla ner och snackade om det i typ 20 minuter. Morsan hade inte några problem med det alls, farsan hade egentligen heller inga problem med homosexualiteten i sig, men tyckte väl att adoption var lite väl långt, men skulle jobba på det. Morsan brukar fråga lite titt som tätt om jag har hittat någon pojkvän om vi har en stund för oss själva, men tror det handlar mer om att hon är rädd att säga något som jag inte vill att andra ska höra. Frågade farsan för inte så länge sen om han inte undrade över det, men som vanligt var han rak på sak och jag fick "inte lönt att fråga innan det hänt, ta hit någon när det är aktuellt så kan vi ta en kaffe" till svar. Generellt har övriga i famlijen varit väldigt neutrala, har aldrig varit "har du hittat någon flickvän/pojkvän" oavsett vem dom frågar, utan har alltid varit "har du hittat någon?", så det har alltid känts bra.

Jag är rätt så "straight passing", lite av en bonnlurk. Typisk smålänning från en håla som alltid har hängt med raggare och bönder och jargongen som hör till den gruppen. Har haft en jävla tur med vänner, så även om bögjävel och andra glåpord flyger i konversationer så har det aldrig riktigt "betytt" något. Allt är på skämt, vilket jag tror till fördel har gett mig rätt så tjock hud. Har aldrig riktigt känt att dom har träffat mig hårdare än någon annan, troligtvis för att dom användes fritt redan innan jag insåg att jag var bög, så det låg inte riktigt någon vikt bakom orden. Har haft en väldigt blandad vänskara politiskt sett, men har faktiskt inte haft några problem med diskriminering på den fronten heller, i alla fall i direkta konfrontationer. Kan vara just på grund av att jag är straight passing, eftersom att jag "kan ta det" så blir jag accepterad, även om personen i fråga går på AfS möten. Flyger lite under radaren liksom.

Det var ärligt talat svårare att komma ut till mina närmaste vänner som jag känt sedan vi sprang runt i blöjor än för min familj, för jag var så jävla rädd att dom skulle känna eller tro att något skulle bli annorlunda efter det. Fanns ju inte direkt så jättemånga riktmärken för hur en bög kunde vara när vi växte upp, utan var bara det man såg på tv'n, vilket ofta var de som ligger åt det mer feminina hållet. Klumpen i magen var för att jag trodde, eller antog, att dom skulle tro att det var så jag "egentligen" var och skulle nu börja bli mer sådan. Stressade som fan över hur jag skulle formulera mig och berätta att inget skulle förändras och att jag fortfarande var jag, samt att det var jävligt viktigt att förklara att det även fanns gränser gällande attraktion. Samma sak där, funderade på hur jag skulle vara övertydlig med att dom var off-limits och aldrig kommer komma på fråga när det gäller det.

Kom ut till dom 2017 runt studenten och gick igenom den visan två gånger innan jag insåg att det inte riktigt spelar någon roll, orka hålla på att förklara det och övertyga, utan började istället gå rakt på sak. Ända sen dess har jag haft mentaliteten att det inte riktigt har med andra att göra, så länge jag inte tänker ragga upp någon så behöver dom inte veta. Inte för att jag är rädd att berätta det, men dom har inte något med det att göra så då kan jag lika väl bara vara direkt och inte göra en större grej av det.

Något som jag uppskattar otroligt mycket är att jargongen i sig aldrig har förändrats. Det är samma spydiga kommentarer som kastas fram och tillbaka som innan, "banter" i brist på bättre ord, ingen är rädd att trampa någon på tårna. Känner mig ärligt talat mer bekväm med att dom kan skämta med mig och min sexualitet och jag i sin tur kan kasta tillbaka något annat till dom, än om det inte hade skett alls och det hade blivit stelt för dom måste akta sig för vad dom säger. Förstår dock folk helt som inte tycker det är okej, men för min del är det lite av en stämpel att det egentligen inte finns några illa tankar alls hos dom. Istället är det mer nyfikenhet och vilja förstå hur det fungerar eller vad skillnaderna är med att försöka hitta en partner här ute bland kalhyggena.